Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje afdelningen: Lutherska Tiden - Lutherska Tidehvarfvet från 1622 till närvarande tid - VII. Om krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
504 LUTHERSKA TIDEHVARFVET
här samlades vid gränsen under öfverste Granfelts commando,
vårdkasar eller kummel anlades på alla berg och höjder att
gifva tillkänna, om fiende vore i antågande, och kungl. råden
i Stockholm sände snart generalen, grefve C. G. Mörner hit,
hvilken herre förlade värfvade ordentliga trupper längs gränsen
i både Värmland och på Dahl?).
Dock var till all lycka, utom det att konungen i Danmark
förmodligen behöfde största styrkan af sin krigsmakt på andra
ställen, ännu en vänskap emellan norska och svenska
gränsbönderna, så att många voro i svågerlag förenade, och efter 30
års fred hade de i förtroende drifvit handel med hvarandra ”?),
så att ingen synnerlig fiendtlighet förspordes åt vår gräns,
förrän kon. Carl XII efter sin hemkomst från Turkiet började
fatta anslag på Norge ”?).
Nog upprättades i Värmland och Dahl 1712 några vissa
1) Dessa voro: Burenskjölds, Sparrfelts, Patkulls, Bildsteins,
Schommers, Grundels och Fleotwods infanteriregementen; men till häst Aschebergs,
Bjelkes och Duckers dragoner (kyrkoh. Lind, jun.).
? Doctor Norbergs hist. om kon. Carl XII. T. II. sid. 559.
?) Guvernören Lewendahl gjorde väl 1711 infall med ett eller annat
parti öfver gränsen, hvarvid allmogen måste lemna hus och hem samt boskap
och annan egendom till byte (Norb. 1. ce. 141), men att icke gemena folket
ännu hade fullt allvar, kan lätt slutas af följande händelse: Våra officerare
reste då och då in öfver gränsen till Magnor, der de alltid blefvo väl fägnade,
men med ruset i hufvudet hade en gång en af våra råkat att fälla några
förklenliga ord om de norska, och det var ej under, om sådant förtröt dem, fast
de den gången ingenting vågade göra. Men 1711 i September månad fingo de
höra att en dragonkapten låg med sitt kompani i gården Gryttwe invid Köla
kyrka, hvilken de ernade till ett slags hämd med sitt manskap taga till fåuga.
De kommo dit sent en lördagsafton, sedan allt folket hade lagt sig; men
kaptenen hade dagen förut gått till Bohuslän och ingen fans der mer än
bondfolket, hvilka i räddhågan gjorde ett anskri, som väckte dem i prostgården,
utom det en piga, som kommit på flykten, fick der berätta, hnru det stod till.
Prosten Faxell var borta och alla blefvo i början förskräckta, men prostinnan,
Maria Camen, fattade hjeltemod. Under det de norska fägnade sig som bäst,
dock med all höflighet och mot contant betalning, uppställde hon sina drängar
och pigor (det är att märka, det de voro Jössehäradsjäntor), lät dem skjuta
med gamla bössor och ropa krigsrop emot hvarandrn, så att de norska, när de
tillika fingo höra klockorna i kyrktornet, trodde, att nägra regementen lågo i
prostgärden, så att de i hast drogo sig in åt skogen och hem igen, sedan de
likväl tagit med sig en karl, den de dock sedan släppte. (Så har prosten
Hofsten beskrifvit denna händelse; men allmogens berättelser lägga ännu till, att
prostinnan hade en dragon till hjelp, att hon klädde sina pigor i blå kjortlar,
och att de norska förde boskap med sig från Gryttwe.) I gården Boda,
Skillingmarks socken, höll fienden värre hus; ty det berättas, att han på 7 års tid
ständigt borttog hästar, boskap, lösören och sjelfva plogredskapen, så att folket
på hela denna tid ej fick så ett korn (nämdem. Brynte Olsson).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
