Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Avslutning - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ny jord 197
hålla en smula, en liten smula på hederligheten här i livet.
Detta ständiga offrande åt pöbelns smak drog helt enkelt
ner landet. Han skulle inte vara rädd för att gå upp på
Gazetten i morgon dag och säga det.
Det blev alldeles tyst efter detta. Sällan eller aldrig
hade man hört Paulsberg säga så mycket på en gång, alla
sågo på honom, till och med de öldrickande gästerna vid
bordet intill stucko fram halsarna och lyssnade, var och
en kände Paulsberg, och det hade sitt stora intresse att
höra vad den mannen tänkte om tingen. Jaså,
Paulsberg var inte överens med Gazetten, där hörde man! En
verkligt ärlig man kunde inte skriva där längre. .
Men den arma journalisten var gripen, han också, av
Paulsbergs allvarliga ord. Han höll Gazetten mellan
fingrarna, men han sade sig vara principiellt enig med
Paulsberg, det fanns och skulle finnas något som hette
hederlighet, det kunde inte förnekas. Visserligen var det inte
han som hade gjort denna sista slingerbult i Gazetten, men
som medarbetare kunde han inte frånsäga sig all skuld.
— Jag vill tro, slutade Paulsberg med samma allvar,
jag vill tro, att hade vissa män och tidningar hållit ut i
enighet denna gång, så hade kanske Stortinget gjort något
innan det lomade av. Vi hade efter all sannolikhet fått
ett slut på vår olyckliga strid. Men vissa män och
tidningar hade sina egna intressen för kära, och Stortinget
smet hem. Nu borde det utfärdas landssorg efter de
strängaste regler för att visa folk att här förlorade vi
något, satte vi något till. Det är vi, som är unga, som
kommer att hundsvotteras mest för kuppen.
Åter tystnad. Alla lade på hjärtat vad de hörde. Och
Paulsbergs ansikte avspeglade i denna stund hur djupt han
harmades över tidningarnas och Stortingets framfart. Han
glömde sin vanliga posityr med sänkt huvud och tankfull
min, som gjorde så starkt intryck på alla som sågo
honom, han var en indignerad och sårad människa som lyfte
huvudet och sade ifrån. Först efter en lång paus vågade
Milde smaka på sin grogg; de tre prosadiktarna sutto ännu
tysta. Men journalisten, den glada pricken från den harm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
