Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Edvard Wavrinsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 NYKTERHETSRÖRELSENS BANÉRFÖRARE
argelse på många håll. Det sätt hvarpå han tillrättavisades
var just ägnadt att gjuta olja på elden. Han tyckte sig finna
att man ville påtrycka orden en ensidigt religiös prägel,
hvarunder den yttre bekännelsen fick hufvudvikten och hyckleriet
lätt fick näring. För W. blef det en samvetssak att bekämpa
denna riktning. Detta gjorde han också med en kraft och
beslutsamhet, som icke alltid tyglades af måtta och
hänsynsfullhet. Att äfven de religiösa emellertid förstodo uppskatta
redligheten i hans uppsåt, framgår däraf, att ledande religiösa
organ öppnade sina spalter för hans inlägg i striden. Den
värkliga religiositeten respekterade han alltid. Det oaktadt
blef han oftast skymfligt stämplad såsom religiositetens
förföljare och beröfvades förtroende.
Trött på kif, som han afskydde, önskade han komma
ifrån alltsammans. Men midt under denna uppseendeväckande
strid hade energiska krafter i loger och under W:s ledning
nybildade distriktsloger utfört ett icke ringa grundläggande
nydaningsarbete. En på samma gång samlande och frigörande
anda hade fått insteg, en fast organisation med
parlamentariska former hade utbildats, en inre styrka hade fostrats, som
väckte nya krafter till lif. En frisinnad åskådning med ett
vaket reformsträfvande hade brutit igenom.
Såsom representant för denna riktning inom orden
förmåddes W. att 1888 i Malmö åter låta uppställa sig som
kandidat till ordenschefsplatsen. Han omvaldes också trots
förre ordenschefernas i de båda förra grenarne och deras
talrika vänners förenade motstånd. Minoriteten bröt sig då ut
ur orden. Härigenom vann orden emellertid i inre fasthet
och utvecklingsförmåga. Efter strid kom frid och ett ostördt
arbete. Då W. året därpå, på storlogemötet i Stockholm,
afgick från chefsplatsen, voro såren efter striden läkta, och
orden ånyo efter utbrytningen på fasta fötter, organiserad så
som den ännu i dag är. I de öfver hela landet upprättade
distriktlogerna, hade — skrifver W. — dugande, offervilliga
och varmhjärtade ledare, påvärkade af den allmänna
lifaktighet och vakenhet, som striden framkallat, ingjutit en hänförelse
och kraft som blefvo den säkra grundvalen för det framtida
utvecklingsarbetet.
Ännu länge varade väl efterdyningarna af bitterheten i
sinnena, men äfven de utplånades så småningom. Äggelser
för att underhålla misstämningen funno ej genklang hos de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
