252 NYKTERHETSRÖRELSENS BANÉRFÖRARE lekamlig och evig död, men jag har fått nåd af både Gud och konung.» Efter uttjänt fängelsestraff begaf han sig öfver till Finland, där han i Abo fick anställning i ett tryckeri. Under vistelsen elär gifte han sig och syntes därvid börja stadga sig. Men efter kort tid drogs han åter in i dryckenskaps-hvirfveln och sjönk djupare och djupare, hvarför han nödgades lämna Abo och flytta till Helsingfors. Men äfven där fortsatte han sitt suparelif, och en vacker dag lämnade han hustru och barn och begaf sig till Petersburg, där han uppehöll sig en tid i gränslöst elände. Han återvände därefter till de sina, som med glädje och hopp mottogo honom. Så tillbrakte han en tid sliten mellan ångerkval och lastens omotståndliga kraf, tills han plötsligt greps af en stark längtan till fosterlandet. Han gaf vika för denna dragning, och efter ungefär 10 års vistelse på andra sidan Bottenhafvet återvände han till gamla Sverge och Uppsala. I den gamla universitetsstaden hade just då uppstått en religiös väckelse, framkallad från metodistiskt håll. Af en händelse kom han att bevista ett dylikt religiöst möte, hvilket just blef vändpunkten i hans lif. Djupt gripen afhvad han vid detta möte hörde och såg, slöt han sig helt till den entusiastiska metodistskaran trots smädelserna och hånet från kamraterna på det boktryckeri, där han lyckats få anställning. Nu såg han i ett helt annat ljus det vanliga lifvet, nu förstod han ock granneligen, hvilken fruktansvärd fiende människan har i rusdrycken. Själf hade han dagtingat med honom, och blifvit hans slaf, och otaligt många vore de som gått och gingo samma väg till samma nesliga slafveri och namnlöst elände. De måste varnas, räddas, frälsas. Och snart finna vi Björkman på talarestolen, bedjande, varnande, målande naturtrogna taflor ur dryckenskapslifvet, predikande visserligen evangelium i allmänhet, men särskildt nykterhetens, den fullständiga nykterhetens, utan eftergift och utan en dagtingan, hvars värdelöshet han själf grundligt lärt känna. Stort var det begabberi, hvarför Björkman blef utsatt i den eviga ungdomens stad, där på den tiden sprit och glädje voro ett, för att icke säga det ena nödvändiga. »Pastorn» gjordes till föremål för allehanda speglosor.