Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
739.
Borgå.
Å jag har nu länge gått och tänkt,
Att du skulle bli min vän,
Å jag har nu länge friat till dej,
Å du var micket kär i mej,
Men si nu är ja fer god.
2. Å tror du nu att ja krusar fer dej,
Fast du nu så fager är?
Din fagerhet fersvinna skall,
Men kärleken blir aldrig all,’
Fer den som upriktin är.
740.
Borgå.
1. Med ängslan, sorg och stort be-svär Jag mig en vi–sa gör, Som
gömmas bör hos dig, min vän, Alt till den ble-kadöd. Gud nå-de den som
fal-sker är Och har en an-nan kär! Den lik - nar jag vid
,-e—jk 1 1 v ~1 :—jzzrizqi
1 - | 11 } —1— _5_ i J1
i tv * r i 1 fS m -
LS2_J 1, U-J j1
vil-da djur, Som ut–i sko-gen är.
2. Den tyngsta bördan jorden bär
Ar kärleksbördan visst.
Jag önskat hafver mången gång,
Att sitta på en kvist.
Så vore jag den sorgen fri
Som mig så svåra kväl,
Den kväljer mig ehvart jag går,
Ja, intill grafvens brädd.
3. Får jag den äran fråga dig,
Har du förskjutit mig?
Har jag alls ingen rolighet
Att vänta mer af dig?
Så hjälpe Gud oss visserlig
Att lefva hvar för sig,
Men inga mindre skattar jag
An falska vänners tro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
