Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har dä ifraren för upplysning och bildning stått med sitt misslyckade
attentat mot tomtens etc. tillvara i värkligheten.
Märkligt är, att man ännu i våra dagar föreställer sig måuga af
dessa väsenden såsom fredliga och vänligt stämda, ehuru man dock
l&tit den vördnad, som måhända en tidigare ålder hyste för dem,
öf-vergå till rädsla.
Sambyggare med människan är tomtegubben (= „tontn“ eller
„tontibisinu). Allmogen tänker sig tomten som en kortväxt, bastant
bygd karl i grå kläder (någon gång äfven naken), enögd, bred mun,
p& hvilken vanligen bvilar ett godmodigt leende. Han är ock i de
flesta fall idel välvilja och godmodighet, till och med någon gång mot
sina vedersakare. Så hade „förr i tiden“ på ett hemman i Lappträsk
drängen ofta ofredat en tomte, som hade sin varelBe uppe på
„ladu-gårsskullan". Tomten besvarade detta med att spela drängen hvar*
jehanda spratt såsom att „ dra ga benkrok“, så att drängen halkade
genom luckan ned i höhäcken i stallet o. s. v. Drängen besluter sig
då för det djärfva tilltaget att döda tomten. En gråduskig, regnig
höstmorgon ställer ban sig vid skulldörren med släggan i hand. Tom*
ten sticker hufvudet ut genom dörren liksom för att se på vädret.
Drängen rappar till honom med släggan, men tomten säger helt
fryntligt: „åhhå! he faldar stör druppor imillanu ‘.
Tomten är välvillig och vaksam. Är någon fara å färde om
natten, då husfolket sofver, kommer tomten så sakta och vänligt, så nätt
och så lätt till den sofvande husbonden och hviskar i örat om saken
åt husbonden, som vaknar. Ofta har sålunda en häst, som hållit på
att strypa sig i ett intrassladt eller annars för kort grimskaft, blifvit
räddad. På samma sätt kor, som varit nära att af våda omkomma.
Likaså hafva tjufvar, som sökt bryta sig in i visthusen, genom
tomtens tillskyndan blifvit hindrade i sina onda anslag.
Förr i tiden då man icke hade tändstickor, utan måste bråka
med „tondar“2, stål och flinta för att få upp eld, låg tomten under
natten och blåste i kolhögen. Då värdinnan om morgonen vaknade, fans
det alltid i askan något glödande kol, som hjälpte henne att blåsa
eld i pärtan. Spiseln är ju som vi förut sett (se sid. 65) ett hälgadt
ställe, som främlingen gör klokast i att icke inkräkta. Stugans tomte
har här sin varelse och är den husliga härdens genius. Och att
tomten i Nylands svenska hem vanligén är vänligt stämd mot värdsfolket,
kan man se af den renlighet och trefnad, som i de flesta hem
förekommer. Äfven vid arbeten hjälper den någongång till. (Se Nyland,
Tom II, sagan (7) om „Skumakarns undarliga jölpara“.)
1 imillan = emellanåt.
’ tondar = fnöske.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
