Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i) Näcken.
I träsken och insjöarne finnas råd (= sjöråd), som likna kvinnor
samt äro beryktade för sin sammetslena hvita hy och sina stora bröst
(=»tissar“), hvilka de kasta öfver skuldrorna, då de taga sig bad.
Källorna hafva sina »råd“. Den salta sjön och isynnerhet åarna äro
enligt folktron bostad åt näcken. Här vid forsar och sund stiger en
vacker sommarkväll, då alt är lugnt och träna liksom längtansfullt
väntande stå och blicka i djupet, näcken bladbekrönt ur silfverböljan
och framlockar ur sin giga toner, ljufva och underbara samt fulla af
det gripande vemod och den längtan hvarom sagorna tala.
Det är en allmän1 folktro, att om en spelman tvänne nätter å rad
sätter sig vid ett sund, en fors eller en vassrik strand och spelar fiol,
skall näcken under tredje natten infinna sig och lära honom spela så,
att alla, som höra honom, blifva liksom från sina sinnen och kallas
sådant spel „näckaspel“. Alt fiolspel är synd, men detta är tillika
myk-ket farligt, emedan spelmannen kan bli så utom sig af förtjusning,
att han lockas att kasta sig i vattnet och »näcken tager honom".
Ännu för några årtionden sedan brukade man i Tenala vid
simning nedslå knifven i strandbädden med äggen mot sjön och trodde
man att intet ondt då kunde vederfaras en i vattnet2.
Någongång kan det hända, att näcken lär spelmannen sin konst
blott delvis. Så berättas det om huru Nybondas-bisin från Harsböle
i Lappträsk socken engång malde i vattenkvarnen vid
Bäck-kärrsfor-sen. Gubben åt till kvällsvard kött och kastade benen ut under
kvarnhjulet i vattenrännan. Då ropade näcken nedifrån: »eftersom du ger
mig ben, men intet kött uppå, så skall jag lära dig stämma fiolen,
men icke spela därpå“. Från den stunden kunde Nybondas-bisin
stämma fiolen, men icke spela därpå.
Vid vissa lindrigare svordomar begagnas näckens namn: »näkkin
anamma, näkkin bestikka“.
Om näcken sjunges i östra Nyland följande visa, som handlar
om hans frieri till en jungfru, som icke ville följa honom till hans
hem i den brusande älfven:
Det1 var en gång en jungfru, så fager och så skön,
Den jungfrun hon var nu så hviter som en snö.
Till henne stod ock mångens begäran.
Till henne kom en ungersven så bålder och grann
Och räkte åt henne till fästning sin hand,
Men jungfrun hon kände då en rysning och skalf.
1 Se Y. L. Cajander, Nyländska folksägner, Nyl. Alb. IV.
* Jfr Nyl. Alb. VII, Minnen från västra Nyland af Herman Vendell.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
