Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33
att gå från by till by och ofta från hus till hus
och utbjuda det tryckta ordet, samtala med
folket och, där det kunde ske, hålla andaktstunder.
Varje kolportör fick ett betyg, underskrivet av
styrelsens medlemmar. Då det var undertecknat
av flera framstående män, både landshövdingar
och justitieråd, var det mången gång till stor
hjälp inför de världsliga myndigheter, som togo
kolportören i förhör.
Kolportören skulle vid sin ankomst till en
församling anmäla sig hos pastorn och för
honom uppvisa förteckning å de skrifter, han hade
till spridning. Det gällde således att, så långt
det var möjligt, samarbeta med prästerna.
En kolportörs lott var icke alltid den lättaste.
Kunde han likväl sjunga: »Lotten är mig fallen
i det ljuvliga», så var det att sjunga i tron. Med
den tunga bokpåsen på ryggen måste han vandra
på de långa och oftast dåligt underhållna
vägarna, mil efter mil.
Inga ystra hästar och än mindre eleganta
bilar stodo väntande vid dörren. Ånghästens
frustande hade icke hörts i de bygder, där
kolportören hade att vandra. Icke alltid var han
välkommen, och ofta kom han oväntat.
På den tiden var det långt mellan de
troendes hem. Då kunde de med sanning sjunga:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
