Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gagnef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På andra sidan gången fanns en ännu äldre
del av kyrkogården, där de vilade, som voro oss
ännu mer fjärran och främmande. De som voro
mer än glömda, mer än borta, de som multnade
under den släta, jämna gräsmattan utan spår av
kullar eller kors.
Där liknade det snarast en ängsmark, helst
när gräset var slaget och uppsatt på en väldig
hässja. — Blomster och gräs av de dödas mull.
Det var där, sittande på marken med ryggen
stödd mot denna kyrkogårdens höhässja, som jag
en gång såg en av de renast komponerade tavlor
jag sett i Gagnef.
Strax intill kyrkmuren och rätt under sakristifönstret
stod en likkista — starkt koboltblå. Ett
par små gummor i stora, röda sorgluvor sysslade
med några blommor på locket. Frånvarande och
blek stod den unga hustrun vid huvudgärden, och
på likbårens ena skalm satt en liten gosse glad
och förnöjd med ett stort blåmålat kors i famnen.
Det var allt! Men som det var, var det
vackert.
Färgerna passade väl ihop: rent blått, rent
rött och svart mot kyrkans skuggsvala, gråvita
mur. Starka färger, värdiga det kraftiga släkte,
som vilade runtom på kyrkogården. Inte
sorgefärger i vanlig mening, men djupa i samklangen
som allvar och död. Intet som störde.
Fullständig frånvaro av allt som var gult, skimrande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
