Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lars-Henriks återkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
OBOTI.IGA — OCH ANDRA
bort. Så att med apotekarns kunde man visst
umgås. Fast — inte var det roligt precis. —
Lars-Henrik kunde, där han makligt följde
vägkanten under herrgårdsalléns bronsgyllne och
kopparröda kronor, så innerligt väl minnas, huru
han som pojkbyting brukat springa ärenden till
apoteket. Ja, ibland högst egna ärenden, för
inköp av lakrits eller johannesbröd. Med vilken
bävan var det ej, han nalkats det stora röda huset
med dess vita knutar och orimligt höga stentrappa!
— Apotekarens åskdundrande stämma mötte som
en domares kundernas försagda frågor och
rekvisitioner. Hans ögon gnistrade i det blåröda
ansiktet, och när han lutade sig mot en fram över
disken, luktade han sprit så gräsligt. Mot pojken
från Helviks gård for han ju inte ut alltför grovt,
— men kusligt var det alltid att stå vid hans
disk. — Och frun, ja. — Med henne var det bara
det, att han nästan inte tordes se på henne. Hon
var så vindögd, att man aldrig visste, vart hon
såg, och så förskräckligt stor och fet, att man
fruktade att hon skulle förlora balansen vilket
ögonblick som helst. Och så var hon så
välsignat kärvänlig. Kyssar och omfamningar fick man
minsann nog av hos apotekarfrun — liksom ovett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
