Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nya och den gamla konservatismen slutna förbundet på
längden skulle kunna hålla sig[1].
Julirevolutionen i Frankrike t. ex. har brutit stafven
öfver Pärskammarens ärftlighet. Att Pärskammaren sjelf
dermed fått sin dom, synes man likväl icke vilja erkänna.
Dock förhåller det sig utan allt tvifvel så, och
svårigheten, ja omöjligheten att på en annan grund konstruera
en Pärskammare, som blefve mer än en illusion, är
ögonskenlig. Två eller flera kammare skulle, med
privilegie-systemets fall, i sjelfva verket blott blifva ett slags
arbetssätt, som kunde förliknas med Utskottens
verksambet i en enda kammare. Föreställe man sig derföre icke,
att det förmedlande moment emellan monarki och
demokrati, hvilket man, efter Englands urbild, sökte i en
Pärskammare, skulle derföre ur staten hafva försvunnit;
tvärtom, det har i densamma inträdt på vida kraftigare
och allmännare sätt, behöfver ej väggar och kammare att
urskiljas, utan bär sin betydelse för en dag. Detta
förmedlande moment är medelklassen sjelf, i sin nya
konservativa betydelse och makt. Blicke man omkring sig
i de representativa staterna! — öfverallt, hvarest det
representativa systemet endera ägt gammal eller förvärfvat
ny fasthet, concentrerar sig representationens politiska lif
i den andra kammaren — såsom i England i
Underhuset; — och öfverallt har majoriteten af denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
