Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tror mig inse, att, så mycket man ock nu för tiden talar
om en kyrkornas förening, alla bemedlande försök ännu
komma mycket för tidigt. Vår tid är icke en
föreningens tid, utan en söndringens tid. Och först sedan det
oförenliga afsöndrat sig, skall det likartade kunna sig
förena.
Protestantismen började med motsägelse emot
romerska kyrkan. Men han dolde äfven en motsägelse inom
sig sjelf; och hela hans historia är blott en utveckling af
denna motsägelse.
Protestantismen var en återgång till det ínnerlíga i
religionen, sedan detta i den romerska kyrkans ytligheter
nära hade gått förloradt. Men det innerliga är subjektet
sjelft. Luther har ställt subjektet främst i religionen,
inför den allsmäktige Gudens anlete. I denna närvaro
kunde det ej bestå och måste försvinna. Det är
märkvärdigt och stort, att se hans starka själs ångest. Hvad han
hade gjort kände han tillika som en hädelse. Han ställde
subjektet främst, och kunde ej annorlunda. Han
utplånade det återigen, gripen och tillintetgjord genom känslan
af Gudomlighetens närvaro. Då förnekade han den
menskliga friheten. Han kastade sig i afgrunden af den
gudomliga barmhertigheten, imed afsky vändande sig ifrån den
romerska kyrkans förmedlande helgonhimmel, och blott
omfattande Christi inför den gudomliga rättfärdigheten
tillfyllestgörande fórtjenst. Så stod han åter vid korset, der
den ursprungliga christendomen hade stått.
All den tid, som sedermera förflutit, var honom en
tid af förderf. Han förkastade traditionen. Han flydde
till den heliga skrift, såsom till trons lefvande källa, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
