Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta begynner. Allt ifrån detta ögonblick, ju trognare
menniskan kämpar, och ju innerligare hon lefver i det
godas kärlek, förklarar sig också för henne den förgängliga
skapelsen. Ty genom hoppet om förlossning har denna
skapelse blifvit ett medel af gudomlig barmhertighet,
hvarigenom tid och rum blifvit menniskan förunnade, för att
med gudomlig hjelp renas ifrån det onda, som i det
förgängliga medlefver[1].
[1] Friheten är en gudomligt skapande kraft, hvilken de fallne
andar med sig rifvit ner i djupet. Men genom den gudomliga
lag, som innebor i friheten, hafva ock naturens i början
upproriska krafter först bundit och ordnat sig. Ty andan -- som
icke blott är mensklig: menniskan är en senskapad varelse --
har genomgått alla phaserna af den jordiska existensen; men
har ock öfverallt äfven ofrivilligt efter sig lemnat krafternas
gudomliga band. Så i den oorganiska naturen -- så i den organiska
-- så slutligen i den andliga, der han är hemma. Ty ock
den moraliska verlden känner sig alltmer genom sina egna
lagar bunden. Och här må följande ställe ur en tidigare skrift
finna rum: »Stridsämnena öka sig nödvändigt i samhället med
upplysningens framsteg. Lägger man till, ett med denna
stigande upplysning, som öfverallt är intelligensens växande
andel i arbetet, menniskorna, i afseende på tillfredsställandet af
sina behof, blifva allt mer beroende af hvarandra, och att
detta stigande ömsesidiga beroende är civilisationens
oundvikligasle resultat; så har man en nödvändighet för ögonen af
en i sanning förskräckande karakter. Och likväl är denna
nödvändighet ingen annan, än intelligensens egen inneburna
lag! -- Och likväl är detta menniskornas nödvändigt stigande
beroende af hvarandra ett förhållande, som rättvisan allt
mer kan ordna, som billigheten allt mer kan förmildra, som
kärleken kan göra till ömsesidig vinning! Kan -- säger jag
-- nemligen allt efter som menniskan ställer sig till denna
lag. Ty hon kan, i följd af sitt fria val, förneka och håna
den; hon kan förvandla dess verkningar till lyckliga eller
olyckliga. Men rubba dess giltighet förmår hon ej i ringaste
måtto. Fram går denna lag, som förer menniskorna allt
närmare till hvarandra, fram går den oupphörligt, i tvedrägt,
om ej i endrägt, i hat, om ej i kärlek, i ondo, om ej i
godo; -- källa till elände eller sällhet, civilisationens
välsignelse eller förbannelse, -- allt efter som hvar och en till
densamma förhåller sig. -- Men genomträngde i ett och samma
ögonblick en rätt liflig känsla af denna sublima, allt menskligt
förbindande, nödvändighet i hela sitt djup det menskliga
väsendet, -- menniskorna vände sig om och igenkände
hvarandra för bröder.» Se den första af mina Föreläsningar, s.
24.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:12:01 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ocksa1ord/0066.html
