Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - A. Forntiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svearne genom de stora gränsskogarne in i Götaland; Svear och
Norrmän blefvo med tiden de herskande folken på halfön och ut»
bredde öfver hela Norden sin odling och sitt språk. Med Svearnes
invandring begynner den tidrymd, som man kallar den yngre
Järnåldern. Svearne införde ett nytt slags runor, hvilka äro de
på runstenar vanligen förekommande. Deras vapen och prydnader
utvisa en gröfre tillverkning och en råare smak än den, som
utmärker den äldre Järnåldern. Afven begrafningssättet var olika
under de båda åldrarne, ty Götarne brukade vanligen nedlägga
liken obrända i jorden, men Svearne införde seden att bränna
liken, förvara benen i urnor och utmärka grafplatsen genom stora
jordhögar, bautastenar och stensättningar af olika former.
De första säkra uppgifter, som nämna det svenska namnet,
förekomma hos den latinske författaren Jordanes (omkr. 550), hvilken
uppräknar såsom boende på ön Scanzia folken Svethidi, Dani m. fl.
Någon större utvandring kan ej antagas hafva egt rum från Norden,
men väl är det sannolikt, att enskilda krigareföljen derifrån deltagit i
den stora folkvandringen, t. ex. i de härtåg, hvarigenom de tyska
folken Angler och Sachsar intogo Britannien, efter 450.
Gudalära och gudsdyrkan.
Den gudalära, som våra förfäder medförde från sina forna
hemvist, eller As a-tron, var till sina grunddrag gemensam för
alla germanska folk, men fick efter bosättningen i Norden en
egendomlig utbildning genom inverkan af Nordens natur och
folk-lif. Denna gudalära *) är oss bevarad genom fornnordiska qväden
och sägner, hvilka dock ej äro kända i sitt ursprungliga skick,
utan först på 1200-talet upptecknades och samlades på Island i
de s. k. Eddorna, den äldre och den yngre. Dessa äro skrifna
på det gammalnorska språket, som äfven talades på Island, men
deras innehåll tillhör hela Norden gemensamt.
Åsatron var ursprungligen en naturreligion, d. v. s. en sådan, som
fattar de särskilda naturkrafterna såsom gudaväsen. Enligt denna
uppfattning blef solen den högste Asen eller Odin (= den vandrande);
jorden, hans gemål, blef den förnämsta Åsynjan, Frigg; åskan dyrkades
i Tor, luft och vatten i Njärd (Njord) och Frö (Frej) o. s. v. Men
dessa förkroppsligade naturkrafter fattades tillika såsom väsen med
menskliga former och egenskaper, af den fullkomligaste art våra
förfäder kunde tänka sig. Alltså blef solguden Odin tillika den allseende
’) Om den nordiska gudaläran se vidare den mindre läroboken sid. 2 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
