Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - B. Medeltiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ror skakade unionens grundvalar. Häraf begagnade sig stormännen
till att återställa rådsväldet i de tre rikena; det var de, som äfven
återställde unionen, men blott för att tillgodose sin egen makt under
en svag unionskonung; unionen blef således nu mer ej folkens, utan
stormännens sak. Fiendskapen emellan de båda konungarne Karl
Knutsson och Kristiern I och deras barbariska krigssätt alstrade bitterhet
emellan Svenskar och Danskar, och denna känsla stegrades efter hand
genom de oupphörliga krigen. Slutligen blef eröfring och våld de enda
medlen att återställa unionen, och dermed var hon dömd till
undergång. Andra bidragande orsaker till unionens upplösning voro:
de nordiska rikenas ofantliga utsträckning, som försvårade deras
sammanhållning till ett helt, Danmarks sträfvan efter öfvermakt inom
unionen, Norges politiska omyndighet samt det laglösa tillståndet i Sverige,
der adliga partier stodo i harnesk mot hvarandra, drogo den obändiga
allmogen på sin sida och fyllde riket med oro och vapenlarm.
Sålunda blef denna förening, som bort ena och styrka Norden, genom
tidens och menniskornas brister en källa till söndring och svaghet.
Ehuru således unionen i det hela misslyckades, var hon dock
ingalunda utan frukt. Midt under konungarnes och herrarnes strider
närmade sig folken hvarandra i flera afseenden. I gränsprovinserna plägade
bönderne under krig emellan rikena hålla god grannsämja och ingå
s. k. bondefreder. Handeln och samfärdseln emellan rikena blef
lifli-gare och friare. Språket och odlingen blefvo ungefär enahanda öfver
hela Norden. Genom giftermål och arf kommo de adliga slägterna
öfver hela Norden i den närmaste förbindelse; i synnerhet vunno
danska slägter insteg i Sverige och Norge (i Sverige: ätterna Tott,
Gyllen-stjerna, Banér m. fl.}. Andtligen bidrog sjelfva kampen och brytningen
att väcka till lif folkens slumrande krafter; derur framgick i Sverige
den vaknande nationalkänslan samt den pånyttfödda bondefriheten.
Af de tre rikena var Danmark allt ifrån Valdemar Atterdagstid
det mäktigaste och bäst ordnade, liksom det* rikaste och fruktbaraste.
Sverige var under större delen af unionstiden uppfyldt af inre oro,
split och förtiyck, men bevarade derjämte mycken inre lifskraft, som
bådade en stor framtid. Norge deremot befann sig under hela
tide-hvarfvet i ett ständigt tillbakagående och sjönk slutligen i djup dvala;
dess krafter voro hårdt medtagna genom de långa inbördes krigen,
genom Hanseaternes utsugningar och genom digerdödens härjningar;
dertill kom, att den enväldiga konungamakten i Norge förqväft folkets
sjelfverksamhet och hindrat uppkomsten af en kraftig adel, som kunde
hafVa gått i spetsen för folket. Kyrkan var i Norge ganska kraftfull,
men kunde i brist på understöd ej ensam värna landets sjelfständighet.
Liksom förut Norge, fick äfven Sverige i detta tidehvarf en
gemensam lag för hela landet, först 1347, derpå 1442. Enligt denna
lag qvarstod Sveriges gamla samhällsskick temligen orubbadt, men i
verkligheten undergick det stora förändringar.
Lagens första balk, konungabalken, var den tidens regeringsform
och bestämde kortligen konungens rättigheter och skyldigheter.
Konungavalet skulle nu mer ske samfåldt för alla landskap vid Mora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
