Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. Nyare tiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och ringaktningen för de oadliga klasserna. Under Fredrik II:s
regering blef Ösel danskt, och ön Bornholm återlemnades af
Lii-beckarne.
n
Afven konung Fredrik lät under sin lifstid hylla sin son såsom
tronföljare. När Fredrik II 1588 dog, var Kristian IV ännu
icke myndig, hvarför styrelsen öfvertogs, i hertigdömena af den
kloka enkedrottning Sofia, i konungariket af fyra riksråd. Den
unge konungen, som erhöll en mycket vårdad uppfostran och vid
20 års ålder tillträdde regeringen 1596, blef en i många hänseen- ^
den utmärkt konung. Då hans regering till största delen hör till
nästa tidehvarf, skola vi der i ett sammanhang omtala hans
regent-verksamhet.
Norge började mot tidehvarfvets slut att i stillhet stärka
sina medtagna krafter. Genoin reformationen spreds större
upplysning i landet; handel och sjöfart uppblomstrade småningom.
Allmogen bibehöll här sin gamla frihet, oaktadt den danska adeln
vann insteg äfven i Norge. Underkastelsen under Danmark
medförde åtminstone den fordel, att Norge nu fick en ordentlig
regering. Liksom Danmark var Norge indeladt i län; länsmannen
på Akershus kallades tillika ståthållare öfver Norge.
Återblick på reformationstiden.
Sverige utgick ur Kalmar-unionen med friska och obrutna krafter
samt med en nationalkänsla, som stegrats genom den hårda, men
segerrika kampen för rikets sjelfständighet. Danmarks krafter åter voro
försvagade genom unionsstriderna, och Kristiern II: s försök att
pånytt-föda landet med de lägre klassernas bistånd ledde blott till adelsväldets
befästande och allmogens förnedring. Norge var så vanmäktigt, att
det ej längre förmådde utgöra ett eget rike, utan måste sluta sig till
ettdera af grannrikena, och det blef Danmark. Den beklagligaste följden
af unionsstriderna var den bitterhet, de uppväckt emellan Svenskar oeh
Danskar. Denna var likväl i början ej värre, än att Gustaf I oeh
Kristian III kunde förena sina krafter till en gemensam nordisk
politik; men det grymma, blodiga sjuårskriget förvandlade bitterheten till
nationalhat, ett hat, som länge blef en förbannelse för Nordens folk
och dref dem att försvaga hvarandra till deras gemensamma fienders
nytta. — Under hela detta tidehvarf voro de båda nordiska rikena
ungefar jämnstarka. Sverige och Danmark började i denna tid taga lifligare
del i de allmänna europeiska förhållandena, och dertill bidrogo
i synnerhet två tilldragelser: reformationen, som närmade alla
prote-Odhner, Sver., Nor. o. Barm. Historia. H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
