Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. Nyare tiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ståndet led visserligen mycket af adelns privilegier och förläningar,
men i tider af oro och strid, såsom under Gustaf I och Karl IX,
återvann allmogen sin forna betydelse samt bibehöll i alla skiften sin
frihet och sin röst i allmänna angelägenheter.
Rikets styrelse och förvaltning egde ännu ingen bestämd
ordning; allt berodde på konungens personliga krafter, och när dessa voro
otillräckliga, såsom under Erik XIV och Johan III, råkade allt i
förfall. Rådet var, såsom vi sett, ej någon fast embetsmyndighet vid
konungens sida, utan sammankallades blott för att säga sin mening i
vigtiga frågor. Konungen hade väl ett kansli till sitt biträde, men
detta bestod mest af underordnade personer, sekreterare utan anseende
och sjelfständighet. Gustaf I inrättade dessutom en räkningekammare,
Erik XIV en högsta domstol, och Karl IX sökte ordna landtregeringen*),
men ingenting häraf kom i detta tidehvarf till stadga. Så mycket hade
dock Gustaf I:s kraftiga styrelse uträttat, att. statens rätt och makt
var upphöjd öfver alla enskilda intressen, klasser och samfund.
Reformationen var bättre förberedd och genomfördes hastigare
i Danmark än i Sverige; i Danmark gjordes ej häller något allvarligt
försök att återställa katolicismen. Derför alstrade reformationen i detta
land genast en högre odling, hvarpå vi redan anfört exempel. I
Sverige deremot framträdde reformationens frukter först i nästa
tidehvarf; både universitet och skolväsen befunno sig länge i förfall, och
litteraturen var nästan obetydligare än i slutet af Medeltiden. Den
förnämste författaren på svenska språket var Olaus Petri; hans
mästerliga svenska krönika och den svenska bibelöfversättningen, som under
Laurentius’ Petri ledning utgafs 1541, äro de vigtigaste skrifter från
denna tid och lade grund till det nyare svenska skriftspråket. På latin
författade Sveriges siste katolske ärkebiskopar, bröderne Johannes och
Olaus Magni, historiska arbeten. Gustaf I:s tre söner, Erik XIV, Johan
III och Karl IX, utmärkte sig såsom författare, i synnerhet i teologien,
som var tidens älsklingsstudium; såväl desse konungar som flere deras
samtida bland adeln, t. ex. Peder Brahe, Erik Sparre, Ture Bjelke stodo
på höjden af sin tids bildning.
Lefnadssättet fortfor hela denna tid att bibehålla forntidens
enkelhet, och utlandets seder fingo blott långsamt insteg. Gustaf I
öfvervakade sjelf åkerbruket på sina afvelsgårdar, och hans drottningar
förestodo visthusen och ladugårdarne. Vid högtidliga tillfallen
utvecklades mycken prakt i klädedrägt och bordsilfver samt öfverflöd i mat
och dryck, men’ deremellan rådde den största tarflighet, till och med
vid hofvet: vin var en sällsynthet, tapeterna voro flyttbara och
användes ej dagligen, i stället för stolar begagnades väggfasta bänkar med
dynor; porslin fanns ännu ej; knif, gaffel och sked måste gästerna
sjelfva medtaga till gästabud. Man färdades vanligen till häst, och
åkdon voro temligen sällsynta. De flesta herregårdar voro ännu
timrade af trä och täckta med torf, försedda med loft samt svalar och
trappor löpande på yttersidan af huset; fönstren voro små, och
glasrutor funnos ej allestädes.
i) Med landtregeringen menas styrelsen af landets särskilda delar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
