Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida -
Sjätte kapitlet. Nattlig marsch över klippfältet. — Sammanträffande med infödingar. — Hemligheten med det brinnande berget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sedan det blivit full dager, avtecknade sig i
kikarna den mörka randen som en rad av basaltåsar
med några buskar växande i rämnorna och med ett
flaskträd här och var på stenrösens krön.
»Vi måste vara framme där borta, innan det blir
för hett», yttrade Morton eftertänksamt, medan han
sköt ihop kikaren. »Alltså låt oss skynda på!»
De gjorde så och befunno sig mitt ibland
stenrösen, innan solen ännu nått avsevärd höjd. Spåret
ledde rakt mot en klyfta, vid vars ena sida ett större
stenblock, uppburet av tvenne andra, bildade ett slags
grotta, i vilken de uttröttade männen funno ett
efterlängtat skydd efter sin ansträngande marsch. Hålan
var tydligen ett rastställe för infödingarna, ty den
innehöll lämningar efter eldar jämte ett bränsleförråd,
vilket sistnämnda kom besökarna väl till pass, då
frukosten skulle tillredas.
Efter slutad måltid och sedan piporna tänts, tog
man läget i närmare skärskådande. Bakom sällskapet
låg den nyss passerade kalkslätten, och framför sig
hade våra äventyrare det okända. Härtill kom, att
de måste hålla skarp utkik efter lurande fiender. Faror
hotade vid varje steg i denna stenlabyrint; infödingarna
hade kännedom om deras närvaro, och det var
påtagligt, att de överskridit gränsen till förbjudet
område. Expeditionens närmaste åtgärder måste därför
helt naturligt noga övervägas, och Brown och Morton
voro just inbegripna i en allvarlig överläggning
härom, då genljudet av ett starkt dån, liknande en
åskskräll, kom hela sällskapet att fara upp. Därpå följde
ett dovt mullrande, som tycktes komma klipporna att
skaka. Alla skyndade ut, men ingenting stod att
upptäcka, som kunde tänkas hava förorsakat det
egendomliga ljudet; himlen var molnfri, luften stilla och
tryckande.
Plötsligt sträckte Billy ut sin hand mot väster.
»Eld hoppa upp», sade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
