Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida -
Tjugutredje kapitlet. Den torra ravinen. — Brown ensam ute. — Ett mystiskt ljussken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag dåre, som somnade!» tänkte han. »Min
gamla grålle har förstås knallat i väg tillbaka uppåt
ravinen, och nu får jag lunka till fots tillbaka till
lägret Undras vad klockan kan vara.»
Han tog uret ur fickan. Ljuset från stjärnorna
var för svagt, och han rev eld på en tändsticka. I
detsamma blev han angenämt överraskad av att höra
ett högljutt fnysande helt nära intill, och hans häst,
som lagt sig och somnat, reste sig på benen och
skakade sin kropp. Brown kände sig så lättad till
sinnet, att han började klappa och stryka djuret.
»Jag tänkte nästan, att du övergivit mig i all
tysthet, gamla gosse», sade han och drog upp tyglarna
över djurets hals, eftersom det var nära midnatt och
han lika gärna kunde bryta upp i god tid. Just som
han rätade upp sig, efter att ha dragit upp
tjuderpålen, väcktes hans uppmärksamhet på en ljusning
över horisonten i öster.
»Det är månen som går upp», tänkte han och
ledde hästen till trädet, där sadeln låg.
Han lade på sadeln och stod i begrepp att sitta
upp, då han lade märke till, att ljusskenet ej tilltagit
i styrka men väl erhållit en mera rödaktig färgton.
»Månen är litet långsam av sig», mumlade han,
medan han stod där och väntade på att få se
himlakroppen framträda. Men den vägrade envist att
visa sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
