Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida -
Tjugusjätte kapitlet. Besök vid den södra salta sjön. — Inlandets framtid. — Falskt allarm. — Uppbrott.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utkik efter det ställe, där de första gången mött
Warlattas. Vid framkomsten dit funno de, att liket var
undanskaffat; de sex svarta, som sänts till platsen, hade
förmodligen fullgjort sitt uppdrag att föra den döde
till begravningsplatsen.
»Jag föreställer mig», sade Brown, »att det endast
var med framstående medlemmar inom stammen man
gjorde sig omaket att färdas så lång väg. Men var
ha de då gjort av alla de andra?»
»Jag har glömt alltsammans», utbrast Charlie.
De båda äldre sågo frågande på honom.
»När jag var nere i det där hålet, det första
nämligen, icke det som stod i förbindelse med tunneln»,
fortsatte Charlie, »såg jag bland klippblocken en del
ben och skallar. Och jag tror, att det var dessa som
gjorde Billy så förskräckt. Jag såg, som sagt, endast
en del, men där torde ha funnits tusental; allting
var överhöljt med dy, och våra ljus lyste dåligt.»
»Vid den brådska, som då rådde», menade
Morton, »torde gemene man ha kastats i den heta källan,
då de trängdes med varandra att komma ut.»
»Sannolikt», svarade vännen. »Men ni måste
knoga på; vi ha ett gott stycke väg framför oss.»
Hästarna rörde sig livligt framåt det upptrampade
spåret, och då Billy icke visade några tecken till
trötthet, gick färden snabbt undan. Såsom de väntat
sig, ledde spåret dem raka vägen till den öppna
terrängen med sanddyner, där begravningsplatsen var
belägen. Här väntade dem en överraskning. Elden
hade gått fram söder ifrån, och hela landskapet var
svart. Och än mera, de snikna lågorna hade
angripit de torra grenar och kvistar, vilka bildade
underlagen åt de döda kropparna, och vad som nu
återstod av dessa senare var endast halvt förkolnade
ben, kringströdda här och var.
»Det ser ut, som om ödet velat i ett enda slag
utplåna alla spår efter Warlattas», yttrade Morton,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
