Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Människans odödlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beroende, i hvilket, som bekant, vårt själslif står
af vår hjärna. Rundt omkring oss höra vi
ej blott fysiologer, utan äfven lekmän, som
studera populära naturvetenskapliga böcker
och tidskrifter, säga: »Hur kan man tro på
ett lif efter detta, när naturvetenskapen en
gång för alla och med absolut bindande
giltighet lyckats fastslå, att vårt själslif är en
funktion hos den bekanta substansen i
hjärnans vindlingar, den s. k. grå massan? Hur
är det möjligt, att en funktion kan fortfara,
sedan dess bärande organ förintats?»
Så har man fått den uppfattningen, att
fysiologisk psykologi totalt stänger vägen till
den gamla tron. Och likväl är det i
egenskap af fysiopsykolog, som jag nu uppmanar
er att litet närmare skärskåda frågan.
Det är sant, att den fysiologiska
vetenskapen kommit till ofvannämnda resultat, och
det måste erkännas, att den därmed blott
något ytterligare genomfört människors gängse
uppfattning. Hvar och en vet, att om
hjärnan ej får utvecklas normalt, uppkommer
sinnesslöhet, att häftiga slag på hufvudet
förstöra minnet eller orsaka medvetslöshet, att
stimulantia och gifter förändra arten af våra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
