Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Människans odödlighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
intellektuellt och från begären frigjordt väsen. Kant
uttrycker detta på ett sätt, som kommer
anmärkningsvärdt nära vår transmissionsteori.
»Skilsmässan från kroppen», säger han, »torde
vara slutet på det sinnliga bruket af eder
kunskapsförmåga och början till det
intellektuella. Kroppen skulle alltså icke vara
tänkandets orsak, utan blott ett begränsande
villkor för detsamma och bör visserligen anses
vara nödvändig för det sinnliga och animala
lifvet, men dess mer hinderlig för det rent
intellektuella.» Kritik der reinen Vernunft, 2
uppl., sid. 807. Och i en nyligen utkommen
bok, som är synnerligen väckande och
talangfullt skrifven och, för resten, hittills mycket
mindre observerad, än den förtjänar — jag
menar »Sfinxens gåtor» af F. C. S. Schiller
i Oxford, förut anställd vid Cornells
universitet — förfäktas transmissionsteorien ganska
utförligt.[1]
[1] Jag bifogar några utdrag ur Schillers bok: »Materien
är ett utomordentligt fint maskineri, beundransvärdt väl
inrättadt för sitt ändamål: att reglera och begränsa det
medvetande, som den i sig innesluter. Om den
materiella infattningen är grof och enkel, som förhållandet är
i de lägre organismerna, så låter den endast helt föga
intelligens lysa igenom. Men är den fin och sammansatt,
så har den flera porer och utgångar, genom hvilka
medvetandet kan slippa ut... Sålunda kunna vi säga, att de
lägre djuren ännu befinna sig på det lägre stadiet af
djurisk letargi, under det att vi ha kommit in i
somnambulismens skede, hvilket redan nu låter oss få en
sällsam aning om en klarsynthet, som skådar in i den
transcendentala världens verkligheter. Detta ger det
slutgiltiga svaret på materialismen: det uppvisar i detalj ..., att
materialismen är ett ὕστερον πρώτερον, är att spänna
vagnen framför hästen, och att detta fel kan rättas genom
att vända om förhållandet mellan materia och medvetande.
Materien är icke det, som frambringar medvetandet,
utan det, som bestämmer detsamma och stänger in dess
verksamhet inom vissa gränser. Materiella organismer
frambringa ej medvetande medelst ett särskildt
anordnande af atomerna, utan de begränsa dess manifestationer
till det område, inom hvilket det tillåtes detsamma att
röra sig. Denna förklaring erkänner tillvaron af ett
samband mellan materia och medvetande, men den häfdar,
att förhållandet dem emellan måste tolkas på motsatt sätt
mot hvad vanligen sker. Sålunda passar den väl ihop
med de fakta, som anföras som stöd för materialismen,
på samma gång som den sätter oss i stånd att förstå de
fakta, som materialismen afvisat såsom »öfvernaturliga».
Denna åskådning förklarar det lägre genom det högre,
materien genom anden, i stället för vice versa, och når
på så sätt fram till en förklaring, som i sina
konsekvenser är hållbar, i stället för till en, som i sina
konsekvenser är absurd. Och det är en förklaring, hvars
möjlighet ej kan anfäktas genom någon sorts bevis till
förmån för materialismen. Ty om t. ex. en person förlorar
medvetandet, så fort hjärnan blifvit skadad, så är det ju
uppenbarligen en lika god förklaring att säga, att skadan
förstört den mekanism, som möjliggjorde medvetandets
manifestation, som att säga, att den förstört medvetandets
säte. Å andra sidan finns det fakta, med hvilka den förra
teorien passar mycket bättre samman. Om, som ibland
händer, personen i fråga efter någon tid mer eller
mindre fullständigt återvinner de krafter, som hjärnskadan
beröfvat honom, och detta icke i följd af att den
skadade delen växt igen, utan därigenom att de inställda
funktionerna öfvertagits af andra, vikarierande delar, så
är den enklaste förklaringen den, att medvetandet efter
någon tid ombildar de återstående delarna till en
mekanism, som kan uppträda som ersättning för de förlorade.
Och vidare: om kroppen är en mekanism, som
skänker medvetandet dess begränsning, och som hindrar det
absoluta jagets fulla kraft att i förtid aktualisera sig, så
blir det nödvändigt, att vi vända upp och ned på vår
vanliga uppfattning af minnet och hvad därmed
sammanhänger och göra oss reda för glömskans väsen och
orsaker i stället för minnets. Det är under detta jordiska
lif vi måste dricka ur Lethes bittra våg, det är med vår
hjärna vi kunna glömma. Detta kan tjäna som
förklaringsgrund till de extraordinärt starka och exakta
minnesbilder, som drunknande och i allmänhet döende hafva,
och det förklarar också de egendomliga exempel, som
den experimentella psykologien ibland ger oss på att
intet är för alltid förgätet». (Sfinxens gåtor, London,
Swan Sonnenschein, 1891, sid. 293 ff.)
Schillers åskådning är betydligt mera invecklad än den
enkla »transmissionsteorien», som jag rört mig med i min
föreläsning. För att få en korrekt uppfattning af den
bör läsaren studera originalet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Feb 15 09:36:00 2025
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ododlighet/0037.html
