Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Rökmolnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De öfriga skyndade fram.
— Har ni ingenting hört? frågade han.
— Ingenting, svarade Misonne.
— Det var besynnerligt! återtog Penellan. Jag
lyckte mig höra rop från detta håll.
— Rop? sporde den unga flickan. Vi skulle
således vara nära målet!
— Det är icke gifvet derför, svarade André
Vasling. Under dessa höga breddgrader och med denna
stränga köld fortplantas ljudet till ofantliga afstånd.
— Det må vara hur som helst, sade Jean
Cornbutte, så framåt, såvida vi ej skola frysa ihjel.
— Nej! inföll Penellan. Hör!
Några svaga, men imellertid urskiljbara ljud hördes.
Ropen uttryckte smärta och ångest. De upprepades två
gånger. Det lät, som om någon ropade på hjelp. Strax
derpå försjönk allt i tystnad igen.
— Jag har icke bedragit mig, sade Penellan.
Framåt!
Han började springa i den riktning, hvarifrån ropen
hörts. Han fortsatte så omkring två mil, och hans
öfverraskning blef stor, då han blef varse en man
liggande i snön. Han nalkades honom, lyfte honom upp,
men knäppte derpå ihop sina händer af förtviflan.
André Vasling, som följt efter hack i häl, anlände
nu och utbrast, sedan han kastat en blick på mannen:
— Det är en af de skeppsbrutne! Det är vår
matros Cortrois!
— Han är död, inföll Penellan, död af köld!
Jean Cornbutte och Marie kommo nu fram till
liket, som redan var stelt af köld. Förtviflan afspeglade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>