-an in -un < -amen -imen -umen. -amen -imen -umen känneteckna i latinet ver- balabstrakta; ur dessa abstrakta utbildade sig snart kollektiver:. i stället för handlingen trädde hand- lingens resultat såsom en helhet. Suffixen i fråga fingo på detta sätt en kollektiv karaktär och blefvo som sådana användbara äfven vid nomina'. I regeln är den kollektiva betydelsen kvar: fedan, fedun, får- släktet (fedo); fuiun, löfverk (fueio); filhan, flickor (filho); ratun, råttsläktet (rato). I enskilda fall har, såsom ofta eljes, kollektivbegreppet beledsagats af pejorativ skiftning: damun, damer med föraktlig bi- betydelse. Där kollektivbetydelsen gått förlorad och endast individen afses, är betydelsen augmentativ och pejorativ. Abstrakta på -un äro ej sällsynta; ofta angifva de en till passion stegrad lust för en handling : amarun bitterhet, äfven bittra saker af amar; ga- stadun, efterlåtenhet mot barn af gasta; vesiadun, 1 Se MereR-LUBKE Gramm. des langues rom. II, 88 443 och 528.