Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så sade till en vän, vid brasans sken,
En qvinna, trött att lifvets börda bära.
Vid fenstret, lyssnande på snötäckt gren,
Satt nattens fogel, ville svaret lära.
Och vännen slog sitt klara öga opp:
"Ack! ändtligt vill du låna mig ditt öra,
Måhända mer ej svika skall mitt hopp
Att mägta dina fiender förstöra.
"Vet då, att från min ungdoms första stund,
Då lifvets kedja sjelf jag måste fatta,
Med sanna glädjen slöt jag ett förbund,
Det verldens barn så sällan veta skatta.
"Mins, sanna glädjen sade jag, ej den,
Som går förförande igenom lifvet,
Ty tvenne syskon äro de, min vän,
Som sitt förbund med menskan underskrifvit.
»Det ena brusande och högljudt är,
Och utan strid till verldens kung det koras,
Det undflyr hvarje möda, hvart besvär,
Och svaga hjertat af dess glans bedåras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
