Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stora, den vida, den tiomila skog* som gaf den
svenska folkkaraktären den hemlighetsfulla
dragning åt det öfverjordiska, som allt sedermera,
äfven i tider af förherskande andlig likgiltighet,
utmärkt dess främsta, typiska gestalter.
Men det forna Sverige var icke blott ett
skogrikt innanland; det egde också vidsträckta
kuster, där det fria, omätliga blåa hafvet sköt
in i djupa vikar och där bruset af friska
vindar spelade in i människornas sinnen. Den
naturen alstrade ett annat drag, som likaledes
är urgammalt i den svenska folkkarakteren.
Det är dådkraften, längtan till djärfva äfventyr,
till fält för glänsande bedrifter. Denna håg
tog sig tidigt uttryck i vikingafärderna, färderna
till Holmgård, Gårdarike och Miklagård, till
sagans Särkland: Saracenernas land. Det var
ej blott i yttre måtto, såsom på det antika
marmorlejonet vid hamnen vid Piraeus, som dessa
svenskar ristade sina runor. De ristade dem
äfven i häfderna. Berättelserna om Varägernas
välden i Novgorod och Kijev, om Väriugarne
i Byzans, bevara i historien minnet om dessa
tidiga yttringar af svensk handlingskraft Då
med kristendomens införande dessa färder
upphörde, gaf sig denna egenskap luft på annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
