Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om någonsin, kräfvas nu siare, hvilkas ord
dallra af ett sursum corda så starkt, att det
griper våra ynglingars hjärtan och lyfter dem till
att anamma en välsignelse, mäktig att häfda
förbannelsen, som tyngt på så många våra
släktled — den förbannelse, som Faust afsett med
orden:
En främmande tillsats mer och mer fördärfvar vår andes
härligaste arfvedel;
när denna världens goda man förvärfvar,
då nämns det bättre lögn och gyckelspel,
den förbannelse, som gör, att bland de unge de,
som genom uppfostan och kunskaper blifvit
bestämde till sitt folks märkesmän, så ofta, när
de vinna en bekväm lefnadsställning, glömma
det löfte de i den bästa stunden af sitt lif gåfvo
sig själfve inför idéernas altar att varda trofaste
och orädde stridsmän åt det rätta och goda.
Hvad de äro sorgligt få, de män, som icke
blifvit affällingar från löftet!
Må de nu framryckande ynglingalederna
skänka åt framtiden flere!»
Men han ser icke alltid framtiden lika mörk:
»skuggan», säger han, »skall alltid finnas, men
icke vara den stjärnlösa nattens mörker, utan
ljusets ledsagare, som genom själfva motsatsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
