Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Jul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
förbättring spåras. Aina hade börjat hålla av
tant Karin. Och även om hon hade svårt att
lyda, skedde det mera sällan än i början.
Så var det ju även något annat, som hon ej
kunde glömma, hur mycket hon än kämpade. —
»Min älskade, jag kan aldrig glömma dig.» —
Det var Eagnar, som uttalat de orden, och nog
menade han dem i den stunden — det visste hon.
Men lågo de ej gömda i hennes eget hjärta, och
skulle där förbliva, hur långt hennes liv än
skulle bli? Hon visste det — hon skulle aldrig
kunna älska någon annan än honom —
barndomsvännen med det varma hjärtat, det ärliga,
trofasta sinnelaget. Och ändå hade hon visat bort
honom, därför att de båda — gingo skilda
vägar...
Hon skulle bli gammal och grå — om hennes
liv bleve långt. Hon skulle gå genom livet
ensam. Men denna längtan skulle aldrig dö — hur
mycket hon än kämpade för att döda den.
Hon nästan önskade att han skulle glömma de
ord han uttalat vid deras sista avsked. Det
skulle vara en lättnad för henne, om hon fick
veta att han fått en annan kär därborta i det
främmande landet och att han bundit sig vid
henne. Inte skulle hon kunna förebrå honom för
detta; hon hade ju själv visat bort honom...
Då skulle den kanske dö — denna längtan i
hennes eget hjärta. Då skulle hon kunna glömma
honom och gå genom livet, oberörd av jordisk
kärlek; och endast leva för Honom — den helige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
