Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Därhemma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
83
sitt liv — solnedgångsrummet, såsom hon
brukade kalla det, därför att det var beläget mot
väster. Men mormor såg inte ut lik en som går
mot solnedgången. Hennes klara ögon sågo ting,
som ingen annan såg, och andras fröjd och sorg
kunde hon så varmt deltaga med. Och hon
brukade säga, att hon gick inte mot solnedgången
utan mot soluppgången. Ty den som bär inom
sig det eviga livets frö, kan egentligen aldrig
åldras.
Fru Sigmunds kusin, fröken Flora Hjort, kom
till Klostergården ett par dagar, innan Karin
skulle resa hem. Och hon förstod, redan vid första
åsynen av denna unga dam, att fru Ebba kanske
inte utan skäl kallat henne »sin stränga kusin».
Mot disponenten och hans hustru var hon
visserligen älskvärd; men Aina tycktes vara föremål
för hennes starka ogillande, och tjänarna voro
alltid mera glada, när hon reste än när hon kom,
fastän de inte med ord uttryckte sina känslor.
Karin behandlade hon med en viss ringaktning
— något som fru Ebba ej precis kunde märka,
men andra gjorde det desto mer. Fröken Flora
var den unga fruns enda närmare yngre
släkting; de hade varit mycket tillsammans under
uppväxttiden och hade många minnen
gemensamma. Dessutom var det ju bättre att få en
släkting i huset än en vilt främmande; Karin
måste ju få någon tids semester, och fastän alla
skulle sakna henne, var nu ingenting däråt att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
