Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VIII. »En gång, när slutat är allt ve...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
det kunde fru Ebba inte se. »Jag bar bedit för
alla i detta hem, alltsedan jag kom hit.»
»Så rar du är! Du har kommit till oss med
välsignelse...!»
Karin var rädd att komma med några egna
utläggningar av det som lästes — hon bad att
Guds Ande skulle förklara ordet för ett längtande
hjärta. Endast om den unga frun gjorde frågor,
sökte hon besvara dem så enkelt hon kunde. Det
var något så rörande hjälplöst i det älskliga
ansiktet — hon var som ett barn, som måste ledas
steg för steg på en okänd väg.
»Om jag kunde få det som du, Karin! Jag har
ju hört predikan om Gud, år efter år, men
aldrig känt mitt ansvar förr än nu — aldrig
förstått att Gud vill ha mitt hjärtas kärlek. Nu
börjar jag inse att det är mitt livs stora synd att
jag inte trott på Honom och älskat Honom. Och
ändå har Han sänt sin Son för att frälsa även
mig. Det går så långsamt för mig...»
»Käraste», var Karins svar, »det går så olika
för olika människor. Det är som med olika slags
frön, som läggas ned i jorden. Somliga gro och
spira upp på några dagar — andra ligga där
under hela den långa vintern, tills vårsolen kommer
och gör att de spira upp. Men är sinnet ärligt
och vill veta och göra sanningen, då kommer
själen till tro och frid och visshet, även om det
dröjer...»
»Nog vill jag», sade fru Ebba och knäppte hårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
