Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Mormor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
går hem», sade hon. »Det är bara dig, barn, jag
väntat på. Nu får min Herre Gud hämta mig,
när Han behagar.»
Karin hade sitt rum bredvid mormors — nu
flyttade hon också sin bädd ditin för att alltid
vara till hands. Och hon såg att det behövdes:
det var bara henne, som den gamla väntat på
— nu var hon löst från allt på jorden, och
krafterna sjönko hastigt.
Ibland var hon inte fullt redig — då talade
hon om ett hem, långt bort bakom berg och
skog — barndomshemmet, där hon vuxit upp.
Det var underliga tankar, som kommo och gingo.
»Sjön — ja, sjön — den var mörk som natten,
när skuggan från strandskogen föll över den.
Men i sol lyste den — som klaraste silver — som
brinnande guld. — Skogsmörkret föll över
gården — på andra sidan var heden, ljungen lyste
som blod i solnedgången. En liten smal stig —
där gick vi, mor och jag, till fars grav — och
till kyrkan, där jag mötte Gud en gång. Då
blev jag Hans — för evigt Hans...»
Men det var inte ofta, som tankarna gingo till
barndomshemmet. Ju närmare hon kom
uppbrottet, desto klarare såg hon mot det eviga
hemmet hos Gud. Och de hade sköna stunder
tillsammans, hon och Karin.
Det var dyrbara ögonblick, och det gällde för
henne, den unga, att fånga dem. Hon hade så
mycket att fråga om; mormor hade levat med
Gud sedan sin ungdom — hon visste så mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
