Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Ännu ett brev — ock ett till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
143
tigt vara sig själv — »barn i hemmet», som hon
brukade säga — ehuru hon visst inte bara såg
på när de andra arbetade. Det var henne en glädje
att lätta bördorna för mor och Ingrid. Och med
tacksamhet sporde hon, att de skulder, som det
Kasparsonska falissemanget ådragit hennes far,
genom hela familjens flit och sparsamhet redan
betydligt minskats.
Men ingenting gjorde henne större glädje än
medvetandet, att hon och mor nu så gott förstodo
varandra. Det hade gått så småningom; -men
alltsedan fru Eva sökte taga vara på de stilla
stunderna i mormors tysta rum — stunderna vid den
nötta Bibeln som låg därinne — hade ljuset
börjat lysa in i det trötta, ängsliga hjärtat. Hon
hade ingen att råda sig med — Karin var så långt
borta — och så fick Gud själv tala till henne
genom sitt ord och sin Ande. Det hade dröjt länge,
innan svar började komma på mormors böner.
Men Gud verkar i det fördolda, även där
ingenting märkes för människors ögon.
Och Karin själv? Det gick lättare för henne nu,
än för fem år sedan, att taga allt ur sin Faders
hand. Både den dag som var inne och den som
skulle komma. Hon var viss att Gud skulle leda
henne rätt, även om hjärtat ibland hade sin heta
längtan. Hon kunde sitta med sin Bibel på den
lilla bänken nere vid strömmen — alldeles som
den gången — och bedja att Gud skulle få ett allt
fastare grepp om henne — att hon skulle kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
