Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Ännu ett brev — ock ett till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
som jag. Han har det jn bättre än jag, men
tyckes inte vara ärelysten, annars kunde han väl
kanske få något som bättre passade en så präktig
pojke. Jag är emellertid glad, så länge han är
här — hans sällskap under lediga stunder är det
bästa jag kan önska mig, och vi komma
ofantligt gott överens, även sedan han förra året —
jag vet inte hur jag skall uttrycka mig —
blivit mycket religiös. Men han tyckes inte anse
min ställning hopplös, och så är han alltjämt den
bäste och hjärtligaste kamrat.
Det var på ett underligt sätt som Ragnar
börjat se livet annorlunda. Jag vet att han ej
skulle misstycka att jag skriver härom till pappa,
som säkert förstår sådana saker bättre än jag
kan göra. En stackars svensk pojke, som varit
här några månader, råkade ut för en
olyckshändelse och det blev hans död, fastän först om ett
par dagar. Tillkallad läkare kunde ingenting
göra, endast något lindra plågorna, och det var
lönlöst att söka föra honom till sjukhuset — han
skulle dö under transporten. Han tillhörde
Ragnars avdelning av arbetare, och jag fick riktigt
iakttaga hur känslig Ragnar är. Han sökte
bereda den stackars pojken all den vård och
lindring som var möjlig — vakade över honom dag
och natt, så mycket han själv kunde komma
undan sitt arbete, och var honom säkert till
mycken tröst. Men det var ett, som han inte kunde
göra — hjälpa den stackars pojken i hans yttersta
nöd! Han var rädd för döden och ropade i sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
