Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. Ännu ett brev — ock ett till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
De blevo ej avsända, dessa brev. Livet
segrade, även om det gick långsamt. Kanske var det
en besvikelse för honom. Men när så den stora
överraskningen kom — arvet som gjorde honom
till en rik man — och han ej längre behövde
arbeta för sina närmaste — då började han skymta
Guds väg med honom själv. Då gingo hans
tankar till Karin med kärlekens längtan. Han hade
lagt sin framtid i Guds hand. Då kunde han
vara trygg att bli förd den rätta vägen, utan att
villas bort av jordelivets mångahanda, dess
snaror och faror.
»Giv mig och bevara hos mig pilgrimssinne,
Herre, min Gud!» så var hans bön.
Men allt detta visste inte Karin. Hon visste
inte att hon var den vän, som skulle fått
Ragnars sista hälsning. Hon visste inte att hans
tankar nu gingo till henne med kärlekens
längtan. Och därför bad hon Gud om nåd att vara
stilla — att ingenting vänta av detta jordelivet,
men gå med fasta steg Guds viljas väg! Då
skulle väl också för henne finnas glädjeblomster
med doft från den himmelska örtagård —
självförsakelsens — pliktuppfyllelsens — kärlekens
och Gudsfridens blomster, som aldrig vissna,
icke ens i lidandets ökensand.
Därute föll snön i vita, glänsande flingor, och
stormen drog fram bland de höga gamla träden
kring Klostergården. Det rasslade och knakade,
när de tunga grenarna slogo mot varandra; och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
