Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVI. Väntanstider
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
193
»rosorna vid vägen» — över de solstrimmor, som
Gud lät lysa över dem. Men de ville också lysa
upp andra människors levnadsväg, när sådant
blev dem möjligt; de ville så gärna vara
ljusbärare i detta livets mörker och verka Guds verk
bland sina underlydande.
Och de ville gå hand i hand — vara till hjälp
och stöd och tröst för varandra. Då skulle detta
försvinnande jordelivet, med dess ljus och
skuggor, bli för dem vad Gud vill att det skall vara:
en fostringsanstalt för den eviga tillvaro, där allt
är harmoni och fullkomlighet — där inga sorgens
skuggor längre finnas, därför att synden är för
evigt borta.
Hon kunde tala om allt detta med fru Sigmund,
som var varmt intresserad för Karins blivande
hem, på samma gång som hon kände det så
ytterst vemodigt att mista henne. Och Karin
kände det också svårt. Men hon hoppades så
innerligt att Gud skulle ordna det med hennes
efterträderska. Hon var själv så anspråkslös —
det funnes väl många som bättre skulle kunna
sköta platsen än hon. Men hon förstod att det
var svårt för fru Sigmund att byta om — så
hjälplös som hon var. Karin hade kommit henne
så nära under dessa år.
Nils Gotthard hade kommit hem, sedan Ragnar
avslutat köpet av egendomen. Det var en stor dag,
när föräldrarna fingo återse honom, frisk och
13 — Karin Boje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
