Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVII. Högtid på Klostergården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
ödmjukt lycklig ut. Hur hade inte det ordet
besannats i hennes liv: »Han leder mig på rätta
vägar för sitt namns skull...»
I koret mötte brudgummen och Nils Gotthard:
Och så stodo de vid varandras sida, de två —
efter trogen väntan. Pastor Gotthard såg glad
ut. Han sade efteråt, att han aldrig förr med
sådan glädje vigt ett brudpar. Och han talade
några varma ord över det språket av kung
Salomo:
»I Herrens fruktan är ett mäktigt stöd, och för
sina barn är Han en tillflykt.»
Så gick bröllopsskaran åter till Klostergården,
och de närvarande framförde sina hjärtliga
lyckönskningar. Ragnar Kasparson hade återvunnit
sin forna spänstighet och såg överlycklig ut. Och
Aina tänkte, i sitt stilla sinne, att det inte var
underligt om tant Flora var avundsjuk. Men
hon var inte med.
Nu stod brudparet framför fru Ebba, som ville
lyckönska dem.
»Låt mig få röra vid din krona, min Karin»,
sade hon stilla, »så att jag riktigt får erfara att
du är brud ...»
Och Karin böjde, med tårar i ögonen sitt
huvud. Och Vi van förde sakta fru Ebbas hand till
den gyllene kronan. Sin andra hand räckte hon
åt Ragnar.
»Gud välsigne, för tid och evighet, min älskade
Karin och hennes make...!»
Det var en gripande vacker syn. Och Karin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
