Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glimtar ur Nerikes rovfågelsvärld, av herr Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stycke glida fram på stela vingar. Så bruka de komma över
västra Hjälmaren, men när de färdas in över ängarna vid
Ormesta, är det slut med den raka flykten, vråkarna börja
på en gång sväva runt, runt kring en osynlig axel, emellan,
över, under och omkring varandra som skyttlar eller
dansande mygg. Sakta men säkert skjutes nu medelpunkten
mot söder och det egenartade skådespelet upplöses över
skogarna söder ut, där tåget ordnas, och den raka
långflykten åter tar vid.
Ett ovanligt bra tillfälle att se ormvråkar på jakt hade
jag 2 september 1923. Det var på ängarna nedanför
Hammar vid Kvismaren, solen började värma vid 7-tiden på
morgonen, och jag slog mig ned i en hösåta. Flera ormvråkar
syntes på långt håll, en stod flaxande på samma ställe i
luften och spanade efter sorkar, ett par andra sutto på
telefonstolpar och höllo utkik. Helt oväntat kom en ormvråk
neddimpande på en hösåta strax intill, han satt först
kapprak och tittade åt mitt håll men sjönk snart ihop och vred
huvudet åt alla sidor. Strax efter kommo flera, som satte
sig på såtorna, och slutligen kunde jag räkna 11 stycken,
de flesta voro av den mörkt bruna typen men ett par ganska
ljusa på undersidan. Fåglarna började genast en ivrig jakt.
Trollsländorna svängde muntert omkring i solgasset, ibland
vilade de ut på ett strå eller en tuva, och då passade
vråkarna på: flögo i väg med hastiga vingslag tätt efter marken
och grepo de stora insekterna med klorna, ibland först efter
en häftig förföljelse i sicksack. Med bytet återvände de så
till hösåtan, revo av vingarna och slukade resten. På kort
tid åto sig vråkarna proppmätta. Det var lustigt att se, hur
skarpögda de voro, ofta flögo de hundra meter bort och
togo en slända, som satt i gräset, direkt utan det minsta
sökande. Vid ett tillfälle slog en flock grönbenor, vid ett
annat en brushane ned på ängen, och båda gångerna gjorde
en av vråkarna ett klumpigt bondförsök.
Sin hemskog livar ormvråken upp genom sin ståtliga
uppenbarelse och sitt vitt ljudande skri. På våren visar han
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
