Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glimtar ur Nerikes rovfågelsvärld, av herr Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som jag många gånger haft nöje av, han gömmer sig
nämligen. Ett par blå kärrhökar hade bo i den stora vassen
vid Molön i Fröshammarsviken. Honan brukade sitta i ett
dött träd ute i sumpmarken, och där ville också hannen sitta,
men det fick han naturligtvis inte utan motades i väg. Honan
följde honom vanligen ett stycke för att kontrollera hans
göranden och lämnade honom först när han nått ängarna.
Men knappt hade hon vänt, förrän han slog ned bakom en
hög dikestorv. Där hade han sin dolda viloplats, och många
vita dun vittnade, att den var flitigt begagnad.
Den bruna kärrhöken ha vi redan mött i samband med
pilgrimsfalken. Han förekommer såväl i Tysslingen som i
Hjälmarens vassvikar men är ingenstädes så iögonenfallande
som vid Kvismaren, där han utgör ett av de viktigaste
inslagen i fågellivet. Jämt ser man någon i elegant glidflykt
över vasshavet. Ingen annan rovfågel är så tacksam att
följa på jakt som denna, ty han håller sig ständigt inom
synhåll, och ideligen händer det någonting. Överallt där han
drar fram höras sothönsens högljudda protester, här och där
brusa flockar av olika änder till väders för att genast slå
ned, när han passerat, ibland kringsvärmas han av en
skränande skrattmåsflock, ibland får han som en kometsvans av
kraxande kråkor i hälarna. Då och då faller han ned i
vassen men är strax uppe igen. Så går jakten fram, tills
han äntligen lyckas knipa en vattensork, hans vanliga
hus-manskost.
Bruna kärrhökar äro också intressanta därför, att man
tack vare olikheter i deras dräkter kan bli bekant med dem
och få inblick i deras individualitet. Så har jag träffat en
grann, nästan vit hanne, som var så vild, att han vågade
sig på fullvuxna men antagligen sjuka sothöns, och som
brukade hålla sig framme och ta döda eller skadeskjutna
änder från skyttarna. En gammal hona var yrkesmässig
fiskare, en hanne levde som blåhöken på sorkjakt över
ängarna och sågs aldrig försöka i vassen, en tredje kärrhök hade
lärt sig fånga starar på nattkvisten om kvällarna o. s. v.
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
