Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glimtar ur Nerikes rovfågelsvärld, av herr Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillhör egentligen sydöstra Europa men har på senare tid
utbrett sig mot norr, och för en mansålder sedan nådde han
Jutland, där han fann stor trevnad på de ändlösa hedarna.
Med utgångspunkt härifrån kastade arten omkring 1920 fram
en förpost till Kvismaren, den enda hittills kända i
Skandinavien.
Mindre kärrhöken är rätt lik den blå kärrhöken, men
man skiljer honom på hans långa, spetsiga vingar. Hannens
färg är mörkt blågrå, den vita buken är strimmad med rött,
[likaså stjärten, på vingarna finnas svarta ränder och,
framför allt, på mitten ha de en spegel, som i solskenet glänser
som silver. Honan liknar också blåhökens men är ovan
mördare brun, under mera mättat rostgul. Det lustiga med denna
kärrhök är hans sällskaplighet, han häckar gärna i koloni,
imen då det saknas fränder vid Kvismaren, tyr han sig till
.blåhökarna. De tre bon jag sett ha alla legat inom ett
stenkast från blåhökens. Fåglarna ha kommit över ens och gjort
gemensam sak mot bruna kärrhöken, när han flugit inom
deras område. När jag — en mycket illa sedd individ —
besökt platsen, har mindre kärrhöken däremot hållit sig på
•behörigt avstånd, medan blåhöken med vanlig djärvhet
försvarat både sitt och sin grannes bo. Även under jakterna
bruka de båda kumpanerna följas åt, något som ser mycket
kostligt ut.
Soliga majdagar vid Kvismaren kunna bjuda på ett
makalöst grant skådespel: dansande kärrhökar. Den
blåvita blåhöken, den silverblänkande ängshöken och den
roströda kärrhöken stiga upp ur vassen med en säregen flykt,
vingslagen äro så djupa, att de nästan nå varandra, allt högre
och högre. Först stannar den blåvita, lägger samman
vingarna och störtar med huvudet före i susande fart nedåt, vänder
åter upp som en studsande boll, faller och stiger ideligen.
Ännu högre ror den mindre höken, så störtar även han in i
en böljande dans. Allra högst upp i cirkuskupolen klättrar
den stora bruna höken, först när han knappast längre kan
skönjas mot de vita skyarna, brukar han börja tumla om i
40
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
