Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glimtar ur Nerikes rovfågelsvärld, av herr Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den fågel, som åtminstone en gång årligen lockar mig
till Tjurlången, är gladan. I skogen intill har hon sitt bo
och i sjön sitt fiskevatten. Hela timmar kan man glädjas
åt den vackra synen av den stora, roströda fågeln, hur han
i vida kretsar svävar fram än helt lågt över vattnet, än stiger
till omätlig höjd med orörliga vingar endast styrande sin
färd med den långa, kluvna stjärten. Ingen annan fågel har
så vacker flykt, och det gamla namnet glada lär också
komma av verbet glida.
Medan kärrhökarna i Sverige ha sitt centrum i
trakterna kring västra Hjälmaren, synes gladan ha sitt stamtillhåll
kring den östra ändan av sjön. Hon trives bäst vid de
sörmländska, skogsomramade sjöarna. Dock har det icke alltid
varit så, förr var hon allmän även i slättlandet, och i Örebro
var hon ännu i slutet av 1700-talet vårens budbärarinna,
som prosten Valler brukade anteckna i sina tabeller över
väder och årsväxt, födda och döda. Hon fanns i trakten
ännu för en mansålder sedan som häckfågel, men numera
ser man henne mest bara under strövtåg i augusti. Varför
hon minskats och varför de kvarvarande föredra de fattiga
skogssjöarna framför slättens kärrsjöai med deras rika
jaktmöjligheter är svårt att förstå.
Att skjuta en glada, säger den engelske författaren
Bonhote, är ett ännu större brott än att stjäla konstskatter
ur National Gallery. Hos oss har gladan nu varit fridlyst
i tio år, och det förefaller som om hon skulle repa sig, men
det har förljudits, att hon inte går säker för kråkgift. Hellre
då litet kråkor än någon risk för gladorna!
En dag i mitten av oktober i höst var jag nere vid
Hemfjärden. Först trampade jag upp en jorduggla, som
tryckte bland starrtuvorna, och en stund senare fick jag se
en flock sångsvanar, idel gamla bländvita fåglar, som under
full sång och med susande vingslag drog fram i solskenet
över sjön. Jag kom att tänka på vilka symboler dessa fåglar
ge uttryck åt, visheten och skönheten. Nu, tänkte jag, fattas
bara styrkans symbol i klöverbladet. Knappt hade jag tänkt
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
