Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Idegranen, av läroverksadjunkten Edw. Broddeson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Idegranen.
Av EDW. BRODDESON.
ill man se pil och båge i nutiden användas till jakt
’eller i krig, får man begiva sig till Sydafrikas
buschmän, Sydamerikas indianer eller andra av
civilisation mer eller mindre oberörda folk. De
naturfolk, som kommit i närmare kontakt med de vita, ha
fort fått lära sig, att dessa yapen ej stå sig i kampen mot
kula och krut och ha hastigt anammat inkräktarnas
krigs-och jaktmetoder.
Århundraden ha förgått sedan i Europa den sista pilen
och bågen brukades i jakt och krig.
Men det finns ett mndantag härifrån. Liksom det i
Vättern och andra sjöar finnas djur, som egentligen höra
hemma i betydligt nordligare trakter och som glömt sig kvar
från den senglaciala tiden, träffas på ett ställe vid Norges
kust människor hos vilka en högst ålderdomlig jaktmetod
som en relikt fortlever. Än i dag — eller i varje fall för några
få år sedan — gå de på jakt mot storvilt med pil och båge
av primitivt slag. Säkerligen har det varit ett allmänt jaktsätt
längs Norges kust i gångna tider. Åtminstone för få år sedan
levde det kvar på en ö 2—3 mil sydväst om staden Bergen.
Ön heter Store Sartor och i tre -trånga, djupa fjordar drives
valfångst av öns fåtaliga befolkning. Den val det gäller
är vikvalen, Balænoptcra rostrata, den minsta av
bardvalarna, 8—10 m. lång. När det vill sig väl, kan fångsten bli
4—5 valar pr år i den förnämsta fjorden av de tre.
Varje sommar söker sig vikvalen in till Norges kuster
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
