Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bägarlavar. Ett litet kapitel om små ting, av skriftställaren Severin Schiöler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller svartbruna islandslavar. Först där marken blir
fuktigare och granar blanda sig med tallarna, ta ris och
skogsmossor överhanden. Men i dessa vida renlavsmattor skall
man förgäves leta efter den ursprungliga lavskorpan. Inte
heller finner man några sporalstrande frukter. Sådana
utbildas sällan. Renlavarna behöva dem inte. Deras podetier
dö bort nedtill, tillväxa upptill. Och för förökningen sörja
de på ett mycket enkelt sätt. I torka bli de sköra och smulas
ytterligt lätt sönder. Men varje liten bit, varje minsta smula
tjänar som en stickling. Vid första väta lever den upp igen,
dess livsprocesser ta fart, och det kanske helt oansenliga
fragmentet utväxer långsamt men säkert till ett nytt podetium.
Som helhet betraktad, är renlavsmattan ytterligt
enformig. Den blir en detalj i landskapet, som i väsentlig grad
bestämmer dettas ton, men intet mer. Den äger ingenting,
som i och för sig själv fångar blicken. Men betraktar man
ett enstaka av de små miniatyrträd som tillsammans bilda
denna enformiga matta — hur annorlunda blir det inte! Den
lätt buktande, mer eller mindre gaffelgreniga stammen
upplöser sig i ett gratiöst grenverk, med de finaste, nästan
kvastlika förgreningarna omsorgsfullt kammade åt ett håll. Och
färgförtoningen är hos den grova, gråaktiga huvudformen,
Cladonia rangiferina, i all sin torftighet utsökt, från den
mörkgrå eller brunaktiga nedre delen ljusnande uppåt till
falaskans lätta gråvita. Den något spensligare Cl. sylvatica
bryter häremot med sin gulvita ton och sin vanligen något
rikare förgrening. Men allra förnämast är kanske den
kraftiga Cl. alpestris med sin askgrå, glesgreniga nedre del
och sina utomordentligt täta, rundvälvda, gulvita kronor.
Vackrast bli renlavarna i regel i de små ”skogsdungar”, de
bilda i skyddade vinklar och vråar i rasbranters och
blockmarkers stenhav.
Här och var i lavhedsmattan fastnar blicken ibland vid
flockar och följen av grova, ofta nästan oformliga, liksom
svavelpudrade bägarlavar, någon gång krönta av
scharlakansröda, dynlika frukter. En av de allmännaste bland
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
