Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En ås på Närkesslätten, av läroverksadjunkten Arvid Bergdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ledningsnät kan belysa problemet. Det tryck som
reservoarvattnet i vattentornet utövar på vattnet i ledningen förmår
ju detta att rinna från ett i marken liggande rör till en högt
belägen våning. Inom landisens dräneringssystem motsvaras
isälven av vattenledningsröret och isens smältvatten av
vattnet i tornet. Det smältvatten som bildades på isens yta
fann nämligen förr eller senare issprickor, där det störtade
ned, nådde markytan och där förenade sig med andra
strömmar till en bottenälv. Åtminstone under sommaren stodo
sprickorna fyllda med vatten högt upp, stundom måhända
upp till isens yta. Deras vattenmassor utövade då ett starkt
tryck på bottenälven inunder och tvingade den att om så
erfordrades rinna även uppför stigningar och att medforsla
sand och grus, ja rulla fram stora stenar och block.
Den som före 1932 norrifrån for denna väg upp emot
Kleven, fann en tilltalande färdled genom skogen. Längst
fram stängdes perspektivet av Klevsbacken, vid vars fot
vägen med en sväng liksom tog sats för att kunna orka
uppför branten. Där denna är skarpast, hade man grävt ner
den gamla vägen tvärs igenom ett bälte av rundade block
och stenar, för att stigningen ej skulle bli alltför tvär. Detta
bälte är en strandvall och erinrar alltså om den tid då
vattenytan nådde hit opp.
De rundade stenarna forslades jämte grus och sand till
platsen av isälven. Men sedan det tunga istäcket smält bort,
började den intryckta jordskorpan åter räta ut sig, höja sig.
När den på denna lokal höjt sig ett 30-tal meter och alltså
vattenytan successivt sjunkit från ungefär 140 m. till 108
å 106 m., stod den just i den brantaste delen av Klevsbacken
och skvalpade mot den grusklädda sluttningen. Särskilt
när nordan låg på, sköljdes strandlinjen kraftigt. Sanden
och gruset forslades ut på bottnen, men kullerstenarna
orkade vågorna ej föra med sig. De framträdde desto bättre,
ju mer det finkorniga materialet blev undanskaffat.
När detta ägde rum, hade Närkessundet genom
landhöjningen sannolikt redan snörpts ihop och försvunnit och
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
