Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fågeliakttagelser vid Oset, av författaren Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På fälten fara viporna omkring och lysa med sin
brokighet och sina käcka nacktofsar. De ha på senare år ökat i
antal högst betydligt. Här ute håller också storspoven till i
flera par, och nu i maj ljuda deras vackert flöjtande och
drillande stämmor nästan dygnet om. Både vipan och spoven
äro mycket morska och driva bort kråkorna, om dessa
komma ut på häckplatserna i oärliga avsikter, med hugg och slag.
1 tuvmarken bor enkelbeckasinen eller horsgöken i tre fyra
par. Han är livligast i skymningen, men även under de tidiga
morgontimmarna brukar han vara i farten. Man ser då paret
flyga fram över kärret, honan i vanlig fladderflykt, medan
hannen ideligen skjuter fart och seglar på högt spända
vingar, varunder han ofta vrider sig på rygg — det ser
mycket roligt ut! Han låter ”tick tack” som en klocka och uppe
i luften ljuder hans beryktade getbräkande, när han störtar
ned och låter de yttersta stjärtpennorna surra. Med
drillsnäppan, som har bo någon gång på yttersta udden men
annars mest hör hemma och rätt allmänt häckar på steniga
stränder och trädbevuxna holmar längre utåt sjön, äro de
bofasta vadarefåglarna genomgångna. På flyttning stadda
vadare ser man ofta här nere i maj, men de skola närmare
beskådas fram på eftersommaren, när de fara söder ut igen
och inte göra sig någon brådska.
I vassen och bland de höga kärrväxterna bo
medlemmarna av sumphönssläktet, med sothöna och vattenrall som
helt dominerande arter. Sothönsen bo egentligen överallt där
vassen inte är för tät, men 1940 voro de starkt minskade i
antal till följd av den stränga vintern, som förorsakat
mass-död bland fåglarna vid våra sydliga kuster och även i
lämpliga vatten ännu längre söder ut. Rallarna vistas i de tätaste
rörvassarna och i hög starr. Man hör dem mer än man ser
dem, särskilt om kvällar och ljusa nätter äro de i farten och
låta höra sina skiftande läten, än grymtande, än hamrande
eller vinande. Har man ögonen med sig får man dock se den
rödnäbbade fågeln emellanåt, han brukar komma fram i
vasskanten för att sola sig om morgnarna och visar sig då ganska
4
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
