Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folket som smyckat sitt land, av professor J. Gunnar Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men när det gäller de planetariska förändringar, som det
här är fråga om, är tiden ii verkligheten rätt så kort.
Om vi för enkelhetens skulle förutsätta att en generations
livslängd är i medeltal trettiotre år, komma Vi till det
överraskande resultatet att vi ej behöva ställa upp mer än ett
kompani av trehundra anfäder för att komma tillbaka till
den tid, då istidsdöden här i Mellansverige var på
upphällningen och inflyttningen av de första levande varelserna
kunde begynna.
Men problemet är vida mer komplicerat än så.
Forskningen har lärt oss känna en värmetid under den yngre
stenåldern, då vindruvan växte, troligen vild, i Södermanland, och
sjönöten, nu utdöd även i Skåne, växte och frodades även
i Närkes sjöar. Vidare känna vi en fimbulvinter under äldre
järnåldern, då landet troligen var till en del avfolkat. Om
jag rätt avlyssnat klimatforskningens senaste resultat, har
det varit mer än en värmetid och mer än en köldperiod under
de senaste femtusen åren. Klimatcykler av lägre
storhetsordning falla långt in i historisk tid med Östersjön
vinter-frusen från Skåne till Nordtyskland. Och katastrofer av mer
tillfällig art ha vi exempel på i de två senaste köldvintrarna,
som praktiskt taget fröso bort vårt bestånd av päron och
plommon. Ett annat slag av naturkatastrofer voro de stora
vårstormarna detta år, som fällde granar i sådan mängd, att
våra skogar, trots allt röjningsarbete, denna sommar ännu se
urskogsartat svårframkomliga ut.
Just nu leva vi nordbor i ett rätt gynnsamt klimatiskt
mellanläge, men vi ha ingen garanti att ej våra
efterkommande efter något årtusende tvingas till uppbrott söderut. Vi
äro djupt tacksamma för den växtvärld och det djurliv som
klimatet tills vidare tMlstädjer oss, och just på grund av en
nedärvd undermedveten fruktan för klimatiska förändringar
känna vi vördnad inför det mödosamma arbete, som våra
fäder under gångna sekler utförde för att betvinga denna
karga natur. Just av detta skäl, som en del av vårt eget liv,
skydda vi eklundar som en relikt från den tid, då eken var
viktig för vår rikshushållning, och lövängar som minnes-
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
