Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En dag i Tiveden, av fil. d:r Bertil E. Halden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vis att betrakta som sådana undantag, som bekräfta regeln.
Tivedens raviner kunna alltså bli tilil oaser av sydländsk,
sprudlande livskraft mitt inne i något som visst icke kan
kallas öken men väl en tung och kärv norrlandsskog. Men
är nu detta berättigat? Att tala om norrlandsskog, växande
i gränstrakterna mellan Svealand och Götaland, kan det vara
något mer än ett infall, betingat av en påtaglig kontrast —
en konstruktion i estetiskt syfte, otiliåtlig utanför den enbart
underhållande journalistikens råmärken?
Se på tallskogen, som avbildas å fig. 6, och jämför den
i tankarna med en verklig norrlandsskog — som givetvis icke
bör växa allt för nära vare sig kusten eller fjället. Jämför
den vidare med de tallskogar, som kunna uppletas i t. ex.
Valle härad i Västergötland, i Dalslands skifferformation
eller på rullstensåsar och klippmarker i det inre av Halland!
Utan alla artlistor och siffror säger oss ögat ganska
omedelbart, att vi i Tiveden återfinna mycket av den bättre
norrländska skogens skaplynne. Detsamma kan sägas om några
andra ”öar” av skog på samma eller till och med ännu något
sydligare breddgrad i vårt långsträckta land. Klyftamon
väster om Billingen och Hökensås, båda i Västergötland,
kunna räknas hit. Norr om Tiveden bli sådana områden
allmännare.
Man kan sedan spekulera över vad som ytterst förorsakar
denna i skogens växt och allmänna skaplynne dokumenterade
norrlandsnatur. Många förmena nog, att det främst rör sig
om olika raser av skogsträd. Men frågan är, om inte mer
än en av den åsiktens försvarare medvetet eller omedvetet
försummat ’att taga markbeskaffenheten med i räkningen —
eller i varje fall sett allt för schematiskt på densamma. Mot
rashypotesen stå nämligen en rad av fakta och argument,
som taila ett helt annat språk. Här är ej platsen för en
detalj-granskning av dessa problem och ännu mindre för något slag
av polemik. Som en fast utgångspunkt får man väl ändå
anse, att jordmånstypen, sådan den dokumenteras i
markprofilen, på ett mycket avgörande sätt svarar mot
skogs
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
