Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett mykologiskt problem, av författaren Severin Schiöler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”»frontlinjer”: ytterst en friskt gulvit zon av vegetativ
tillväxt, därefter en ”mogen”, grånande zon, täckt av ett bälte
tätt hopade fruktkroppar — det fruktbärande stadiet! —,
samt innerst en bortdöende, avflagnande zon. Vid
gynnsamma förhållanden bilda dessa frontlinjer klara och tydliga
ringar. Merendels sprängas de dock snart nog upp i mer
eller mindre regelbundna båglinjer. Som en motpol kan man
nämna den vanliga färglaven, Parmelia saxatilis, som överallt
är ymnig på hällar, block och gamla stengärdesgårdär. Den
bildar mattor, inga båglinjer. Och frukterna utbildas enstaka
eller gruppvis på bålens äldre delar, oregelbundet och utan
någon ordning.
Det karaktäristiska för vinterlaven är inte ringbildningen,
utan frontbildningen. Detsamma gäller med
säkerhet även de ringbildande svamparna. Häxringen är, om man
får uttrycka sig så, den ideala frontlinjen. Den uppkommer
när näringsförhållandena äro goda och likartade åt alla håll
och när inga hinder, såsom block eller grova trädbaser, störa
myceliets jämna tillväxt utåt från centrum. Därför blir det
framför allt de frontbildande svampar, vilka höra hemma på
god, myllrik ängsmark eller liknande lokaler, som uppträda
i ringar. I den mer eller mindre steniga skogsmarken sprängas
ringarna i regel redan på ett tidigt stadium, och de skiftande
näringsförhållandena göra tillväxten på myceliefrontens olika
delar mycket ojämn. Här blir kroklinjen den naturliga och
normala frontfiguren.
I den skogsmark, jag i början talade om, saknas
flertalet av de vanliga ”ringbildarna”, eller — som jag föredrar
att säga — frontbiTdarna. Endast blåmusseronen har några
förekomster där. Men det betyder inte att andra
frontbildande svampar saknas. Tvärt om! Främst får då nämnas den
omstridda fjälliga taggsvampen. Frontbildningen är hos
denna allt för tydlig och klar för att något misstag skulle
kunna föreligga. Uppträder den i låglandsskogarna på annat
sätt — i flockar eller oregelbundna gyttringar — beror detta
förmodligen på att den där — trots mer eller mindre allmän
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
