Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från naturlandskapet kring Tisaren, av läroverksadjunkten Arvid Bergdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hallsbergen höja sig västerut alilt högre över slätten och
bli där svårare att passera, varför sänkor och spriokdalar
måste användas av trafiklederna. De två vägarna åt detta
håll gå över passen ovan Klevsbacken resp. Sågarebacken
(söder om Hallsbergs köping), medan mjölbyjärnvägen
utnyttjar den smala men djupa SkaMeruds sprickdal. Järnbanan
slipper härigenom att höja sig till föga mer än 108 m
(= Gårdsjöpasset), medan bergen å ömse sidor om dalen
stiga till 125 m. Om denna viktiga sprickdal ej funnits och
järnvägen ändå måst dragas över Äsbro, hade man nog varit
nödsakad att svänga den i en lång kurva runt Gårdsjöpasset,
vilket blivit till båtnad för norra tisarlandet och Skogaholm
(station vid Hultsjönl), om det nu ens räckt med denna
sväng. Ett annat alternativ att låta banan fortsätta längs
Dalabergens förkastningsbrant bort till Klevspasset, som
ligger på 127 m, hade blivit svårt att realisera på grund av
den ökade stigningen dit.
Vägen över Sågarebacken följer en grund sprickdal, som
först går åt söder men snart svänger av åt sydväst i riktning
mot Tången, där Skallerudsdalen övertväras. Ett par av
tisarbäckenets största myrar, Skymossen och Römossen,
tangeras av denna väg, som strax därefter kommer in på
Vtesbomon. Över denna passerar också landsvägen via
Klevsbacken.
Den kilometerlånga Klevsbacken pressar svårt den från
norr kommande cyklisten. Under vandringen upp ser han på
höger hand, där passet är som smalast, det mäktiga
Klevs-berget. Vissbomon erbjuder nu den förträffligaste cykelväg
åt söder men kan synas enformig med sin jämna yta och
monotona tallskog. I själva verket utgör den ett intressant
naturminnesmärke från istidens slut, ett s. k. randdelta. Det
bildades utanför isens rand av sand oöh grus, som utkastades
av en stor isälv, medan landisen långsamt smälte undan åt
norr mot Klevens förkastningsbrant och en tid stod och
stångade mot denna. Även här oppe på ”taket” var då
havsbotten, ty det senglaciala havet (Yoldiahavet) nådde då upp
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
