Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturvårdskonsulenten, av Erik Rosenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flyga ut och finna sig tillrätta i trakten bör, mänskligt att döma, det
hela så småningom resultera i att närbelägna gamla uvberg åter bli
besatta. Att det tar sin tid måste man ha klart för sig, avgången
bland unga uvar under första vintern torde vara stor, deras yrke är
svårt och jaktmarkerna tommare nu för tiden än fordom. Men
förhoppningen är den att föret i portgången klaras av några stycken
och att dessa efter några år få kontakt med kvarvarande kilsbergsuvar
eller invandrare från närmast norrut ännu existerande uvfamiljer.
Detta är vad som hittills inträffat. En stor bur har uppförts av
Mullhyttans naturvårdare vid Mälasjön, en avsides liggande gård intill
Edsbergs häradsallmänning. I denna insattes ett par berguvar,
välvilligt deponerade av Skansen genom dess intendent Kaj
Curry-Lindahl, den 15 december 1954. Hannen var av svenskt, honan av finskt
ursprung. Fåglarnas skötsel omhändertogs av Gustav Larsson i
Mälasjön, som från första stund, liksom sin broder Martin, var varmt
intresserad i företaget.
18 december om kvällen infann sig en vild uvhona vid Mälasjön
och väckte stor uppståndelse hos de nyinflyttade burinnevånarna,
ävensom förstås hos bröderna Larsson, som i första häpenheten trodde
att någon av deras skyddslingar rymt. Händelsen var mycket
glädjande, det visade ju att uven ännu inte var helt utgången i dessa
skogar. Företaget gäller alltså att rycka upp, att "bloduppfriska”
Kils-bergsuvarna — den tusenåriga traditionen har icke brutits.
Fram på vårsidan 1955 började uvhannen ett ivrigt hoande. Vid
ett besök 29 mars fick Ornitologiska klubben under natten avnjuta
en riktig vildmarkskonsert. Det var då ännu full vinter med snötyngd
skog och ograverade sjöisar, att det dock inte var långt till våren
syntes ju på stjärnorna — Karlavagnens bakre hjulpar rakt i zenit
och Jungfruns konstellation högt på östra himlen — och hördes på
fåglalåten, pärlugglornas ivriga skall från tre håll och så uvalåten.
Taktfast var åttonde sekund ljöd hannens dova 6h-ho nere från
skogen, lika taktfast besvarades det med honans ljusa åh-hå uppe från
berget. — Uppifrån berget? — Ja, det var ”Tattaremma” som deltog
i duetten nu, ”Finskan” i buren satt stum.
Fram i april drog sig den vilda uvhonan undan och hannen i
buren kom då snart på bättre tankar. I skymningen och gryningen
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
