Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Villingsbergs skjutfält, sorgebarn eller glädjeämne, av Sven Wahlberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett hål i ett avskjutet träd. I en dunge strax intill höll också en flock
gråsiskor till och kretsade i stor oro omkring sitt tillhåll, när vi
passerade.
När mot slutet av vistelsen solen och värmen började komma,
visade sig också rovfåglarna. De tycks gärna ty sig till den öppna
solbelysta terrängen. Tornfalken var här liksom i målområdet på
Skillingaryd något av en karaktärsfågel. Att se fyra å fem samtidigt
ryttla över någon av kullarna eller sitta i de kvarlämnade torrakarna
var ingen ovanlig syn. Jag förmodar att sorkar och kanske’ också de
talrikt förekommande ödlorna lockade och gav tillräckligt utbyte för
att föda flera familjer. Men födan räckte också till för ormvråk och
bivråk. En av ormvråkarna var så känd av lärare och personal på
skolan att han fått ett särskilt smeknamn. När han visade sig bortåt
”Berga”-höjden sades det: ”Det var roligt att se! Harald-Kalle är här
i år igen!”
Ofta besöktes sjöarna, och kanske ännu mera de uppdämda delarna
av Guntjugan, av ett ståtligt fiskgjuspar. Det visade sig småningom
att de häckade i den gamla ståtliga ”Fröjdetall”. Där hade den ena
fågeln något år tidigare byggt, och nu hade paret flyttat från en
gammal boplats utanför fältet in till denna utomordentligt vackra
fristående jättetall, som reser sig högt över de omgivande träden och
synes på stora avstånd. Tallen ligger tyvärr mitt inne i det område,
som ur säkerhetssynpunkt ligger bäst till för användning som
målområde. Skolledningen har med anledning härav undvikit att
arrangera mål för skjutning inom en några hundra meter vid radie.
Kamraterna i officersyrket vistas ju mycket i skog och mark och
är ofta intresserade av det ‘som rör sig, flyger och far. En av dem,
duktig observatör och fullständigt okunnig då det gällde fågel, kom
och sade så här: ”Hör du Sven, jag såg en stor rovfågel i dag. Du
visade mig en ormvråk i går, men den här verkade större, ljusare
och hade stjärten kluven. Vad var det?” Diagnosen: ”glada” låg
snubblande nära, och en del kontrollskott ifråga om flygsätt osv. mer
stödde än stjälpte hypotesen. Sedan har jag inhämtat att platsen för
iakttagelsen ligger alldeles intill en gammal häckplats för denna
”rara avis”. Det är förunderligt detta, att de strövande exemplaren
— för tyvärr måste man nog förutsätta att det var ett sådant —
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
